Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hednafolket kallade den yttersta tiden, då allt skulle förgås,
äfven de höga gudar. Gjallarhornet ljöd, och fram öfver
regnbågen redo gudarne, klädda i stål, för att kämpa den sista
striden; framför dem flögo de bevingade sköldmörna, och
raden afslutades af de döda kämparnes gestalter. Hela luften lyste
omkring dem med norrskensflammor, men mörkret var det
segrande. Det var en fasansfull stund.
Och strax invid den ångestfulla vikingsfrun satt på golfvet
liten Helga i grodans vidriga skepnad; äfven hon skalf och
tryckte sig intill fostermodern, som tog henne i sitt knä och
i kärlek höll henne fast, huru vidrig paddhamnen än
föreföll henne. Luften genljöd af svärd- och klubbslag, af
susande pilar, som om det varit en stormande hagelby, som gått
fram öfver dem. Stunden var kommen, då jord och himmel
skulle brista, stjernorna falla, allt förstöras i Surturs eld; men
hon visste att en ny jord och himmel skulle komma, säden
bölja, der hafvet nu rullade fram öfver den ofruktbara
sandbottnen, den onämnbare guden blifva rådande och Balder,
den milde, kärleksfulle, löst från de dödas rike, stiga upp till
honom. Han kom — vikingsfrun såg honom, hon igenkände
hans anlete — det var den kristne, fångne presten.
— Hvite Krist! ropade hon högt, och i det hon nämde
namnet, tryckte hon en kyss på sitt fula grodbarns panna; då
föll paddhamnen, och liten Helga stod der i all sin skönhet,
mild som aldrig förr och med strålande ögon; hon kysste
fostermoderns händer, välsignade henne för all den omvårdnad
och kärlek, som hon i lidandets och pröfningens dagar hade
skänkt henne, tackade henne för de tankar, hon hade nedlagt
och väckt inom henne, tackade henne för att hon nämt det
namn, som hon nu upprepade: hvite Krist. Och liten Helga
lyfte sig som en väldig svan; vingarna bredde ut sig så
stora, med en susning, som då flyttfåglarnas skara flyger bort.
Vikingsfrun vaknade dervid, och utanför ljödo ännu samma
starka vingslag — hon visste att det var den tid, då
storkarna drogo bort; det var dem hon hörde. Ännu en gång
före deras afresa ville hon se dem och säga dem farväl. Hon
steg upp och gick ut på svalen, och då såg hon på
flygelbygnadens takås stork vid stork, och rundt omkring
gården, öfver de höga träden, flögo skaror i stora kretsar;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
