Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 86. Dykungens dotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
floden och dricka? Och strutsen svarade: Jag vill det! Då
det dagades, flögo de åstad, först högt upp mot solen, Guds
öga, allt högre och högre, strutsen långt före alla de andra.
Han flög stolt mot ljuset; han litade på sin egen kraft och
icke på gifvaren; han sade icke: Om Gud vill! Då drog
straffets engel slöjan bort från den eldstrålande, och i samma
ögonblick förbrändes fågelns vingar, han sjönk eländig till
jorden. Han och hans slägt mäkta aldrig mera höja sig;
han flyr i förskräckelse, rusar omkring i kretsar på en
inskränkt rymd; det är en påminnelse för oss menniskor att
i alla våra tankar, vid hvarje vår handling säga: Om Gud
vill!
Och Helga böjde tankfullt sitt hufvud, såg på den jagande
strutsen, såg hans ångest, såg hans narraktiga glädje vid
åsynen af sin egen stora skugga på den hvita, solbelysta väggen.
Och i sinne och tanke slog allvaret sin djupa rot. Ett lif så
rikt, framåt i lycka, var gifvet, vunnet — hvad skulle ske,
hvad skulle vidare komma? — Det bästa, om Gud vill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
