Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 90. Vinden berättar om Valdemar Daae och hans döttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
alla tre. Hvilkas gadelam skola väl de en gång blifva?
tänkte jag; deras gadebasse blir en stolt riddare, kanske en
prins.
Hu-u-ut! — Fara hädan! Fara hädan!
Ja, åkdonet for med dem, och bondfolket for omkring i
dansen. Till Borreby, till Tjæreby, till alla byar rundt omkring
red man sommar i by.
Men om natten; då jag reste mig, sade vinden, lade sig den
högförnäma frun för att aldrig mer stiga upp; det hände henne
någonting, som händer alla menniskor, det är icke något nytt.
Valdemar Daae stod allvarsam och tankfull en liten stund;
det stoltaste träd kan böjas, men inte brytas, sade det inom
honom; döttrarna gräto, och allesammans på egendomen torkade
sina ögon, men fru Daae hade farit hädan — och jag for hädan.
Hu-u-ut! sade vinden.
*
— Jag kom igen, jag kom ofta igen öfver Fyens land och
Bältets vatten, satte mig vid Borreby strand, vid den präktiga
ekskogen; der bygde fiskörnen, skogsdufvorna, blåkråkorna och
till och med den svarta storken sina bon. Det var tidigt på
året, somliga hade ägg och somliga hade ungar. Åh, hvad de
flögo, hvad de skreko! Yxhugg hördes, hugg på hugg. Skogen
skulle fällas, Valdemar Daae skulle bygga ett dyrbart skepp, ett
örlogsskepp med tre däck, som kungen nog skulle köpa, och
derför föll skogen, sjömännens märke, fåglarnas bo. Törnskatan
flög förskräckt, hennes näste blef förstördt; fiskörnen och
skogens alla fåglar miste sina hem, de flögo vildt omkring och
skreko i ångest och vrede; jag förstod dem nog. Kråkor och
kajor skreko högt och hånande: Från boet! Från boet! Krá, krá!
Och midt i skogen, bland arbetarnes hop, stodo Valdemar Daae
och hans tre döttrar, och de skrattade allesammans åt
fåglarnas vilda skri; men hans yngsta dotter, Anna Dorotea, kände
medlidande med dem i sitt hjerta, och då man äfven skulle
fälla ett halft utgånget träd, på hvars nakna gren den svarta
storken hade bygt bo, ur hvilket de små ungarna stucko fram
sina hufvuden, bad hon för dem, bad med tårar i ögonen, och
så fick trädet stå qvar med boet för den svarta storken. Det
var ju blott en obetydlighet.
Der höggs, der sågades, der bygdes ett tredäckadt skepp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0108.html
