Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 90. Vinden berättar om Valdemar Daae och hans döttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Byggmästaren sjelf var af ringa börd, men ädelt skick; ögon
och panna talade om huru klok han var, och gerna hörde
Valdemar Daae honom berätta; det gjorde liten Ida också, den
äldsta, den femtonåriga dottern; och medan han bygde skepp
åt fadern, bygde han luftslott åt sig sjelf, i hvilka han och
liten Ida sutto som man och hustru, och så skulle nog också
ha skett, om slottet hade varit muradt af sten, med vallar
och grafvar, skog och trädgård. Men med all sin klokhet var
mästaren dock endast en fattig karl, och hvad skall sparfven
göra i tranedans? Hu-u-ut! — Jag flög bort, och han flög
bort, ty han vågade ej stanna qvar, och liten Ida hemtade
sig efter det, ty hon måste det.
*
— I stallet gnäggade de svarta hästarna, värda att beskåda,
och beskådade blefvo de också. — Amiralen var skickad af
sjelfve kungen för att se på det nya örlogsskeppet och tala om
dess inköpande; han yttrade högt sin beundran öfver de eldiga
hästarna. Jag hörde det tydligt, sade vinden; jag följde med
herrarne genom den öppna dörren och strödde halmstrån likt
guldstänger för deras fötter. Guld ville Valdemar Daae ha,
amiralen ville ha de svarta hästarna, derför prisade han dem
så; men det blef icke förstådt, och derför blef icke heller
skeppet köpt; det stod och glänste nere vid stranden,
öfvertäckt med bräder, en Noas ark som aldrig kom på vattnet.
Hu-u-ut! Fara hädan! Fara hädan! — Och det var bedröfligt.
Om vintern, då marken var betäckt med snö, då drifis fylde
Bältet och jag skrufvade upp den på stranden, sade vinden,
kommo korpar och kråkor, den ena svartare än den andra, i
stora flockar; de satte sig på det öde, döda, ensliga
skeppet vid stranden och skreko med hesa skri om skogen, som
var borta, om de många dyrbara fågelbona, som voro förstörda,
om de husvilla gamla, de husvilla små, och allt detta för det
stora skrällets skull, det stolta fartyget, som aldrig skulle ut
och segla.
Jag dref snöyran i hvirflar; snön låg som stora vågor högt
omkring skeppet, fram öfver det. Jag lät det höra min röst,
hvad en storm har att säga; jag vet att jag gjorde mitt till,
för att det skulle få skeppskunskaper. Hu-u-ut! Fara hädan!
Och vintern for hädan, vinter och sommar de foro och de fara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0109.html
