Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 90. Vinden berättar om Valdemar Daae och hans döttrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes far kunde begagna till de drycker och droppar han
förstod att distillera. Valdemar Daae var stolt och sjelfkär, men
också kunnig och visste så mycket; det märkte man nog, det
hviskades derom. Elden brann i hans spisel äfven under
sommarn; dörren till hans rum var läst; han var syselsatt både
dagar och nätter, men han talade inte mycket derom.
Naturens krafter skall man i tysthet utforska; snart skulle han
nog finna reda på det bästa — det röda guld.
Derför rökte det ur spiseln; derför sprakade och lågade
det; ja, jag var med, berättade vinden; låt fara, låt fara!
sjöng jag genom skorstenen. Det blir rök, sot, mörja och aska!
Du bränner upp dig sjelf! Hu-u-ut! Fara hädan! Fara hädan!
Men Valdemar Daae lät det inte fara.
De präktiga hästarna i stallet — hvart togo de vägen? Och
de gamla guld- och silfversakerna i skåp och förrådskammare,
korna ute på fältet, gods och gård? — Jo, de kunna smälta,
smälta i gulddegeln, och der blir ändå inte guld.
Det blef tomt på loge och i visthus, i källare och på
vind. Ju mindre folk, desto mera råttor. En ruta
spräcktes, en annan knäcktes; jag behöfde inte gå in genom dörren,
sade vinden. Der skorstenen röker, der kokar maten;
skorstenen rökte, han, som slukade all mat, för det röda
guldets skull.
Jag blåste genom borgporten likt en väktare som blåser i
horn, men der fans ingen väktare, sade vinden; jag vred om
väderflöjeln på tornspiran; den knarrade som om väktaren
snarkat i tornet, men der fans ingen väktare; der fans råttor
och möss; fattigdom dukade bordet, fattigdom satt i klädskåp
och matskåp, dörren gick af sina gångjern, det blef sprickor
och remnor; jag gick ut och jag gick in, sade vinden, derför
vet jag godt besked.
I rök och i aska, i sorg och sömnlös natt blef håret grått
i skägg och kring panna, hyn grumlig och gul, ögonen så
lystna efter guld, det väntade guldet.
Jag blåste rök och aska i hans ansigte och skägg; skuld
kom för guld. Jag sjöng genom de spräckta fönsterrutorna
och öppna springorna, blåste in i döttrarnas fållbänk, der
sängkläderna lågo urblekta och slitna, ty de måste allt jemt
hålla ut. Den visan var inte sjungen vid dessa barns vagga.
Herskapslif blef fattigmanslif! Jag var den enda som sjöng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
