- Project Runeberg -  Sagor och berättelser / Del 2 /
108

(1877) [MARC] Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 90. Vinden berättar om Valdemar Daae och hans döttrar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

som jag far, som snön yr, som äpleblomman yr och löfvet
faller. Fara hädan! Fara hädan! Fara hädan! Menniskorna med.

Men ännu voro döttrarna unga, liten Ida en ros, lika täck
att skåda som då skeppsbyggmästaren såg henne. Ofta tog
jag fatt i hennes långa, bruna hår, då hon stod tankfull vid
äpleträdet i trädgården och icke märkte att jag sållade
blommor i hennes hår, som löste upp sig, och hon såg på den röda
solen och himmelns gyllene grund mellan trädgårdens mörka
buskar och träd.

illustration placeholder
Bad med tårar i ögonen.


Hennes syster Johanna var som en lilja, skinande och rak;
hon var styf och stolt, var
liksom modern skör i
stjelken. Gerna gick hon i den
stora salen, der slägtens
porträtt hängde; fruarna
voro afmålade i sammet
och siden med en helt
liten, perlstickad hatt på
det flätade håret; det var
vackra qvinnor. Deras män
såg man klädda i stål eller
i dyrbara kappor med
gråverksfoder och blå
pipkrage; svärdet var spändt
kring låret och icke om
lifvet. Hvar skulle väl
Johannas porträtt en gång
hänga på väggen, och hur
skulle hennes adlige make
se ut? Ja, det funderade
hon på, det småpratade
hon om; jag hörde det, när
jag for genom den långa
korridoren in i salen och vände mig igen.

Anna Dorotea, den bleka hyacinten, endast ett fjorton års
barn, var tyst och begrundande; de stora, vattenblå ögonen
sågo tankfulla ut, men barnaleendet spelade kring munnen, jag
kunde inte blåsa bort det, och det ville jag inte heller.

Jag träffade henne i trädgården, i hålvägen och ute på
egorna; hon samlade örter och blommor, hvilka hon visste att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free