Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 91. Flickan, som trampade på brödet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var ett förmak i oändlighet; man svindlade då man sag
framåt, och man svindlade då man såg sig tillbaka; och så
stod här en försmäktande skara, som väntade på att nådens
dörr skulle bli upplåten. De kunde få vänta länge. Stora,
feta, rultande spindlar spunno tusenårig väf öfver deras
fötter, och denna väf snärjde som fotbojor och höll fast som
kopparkedjor, och så kom till detta en evig oro i hvarje
själ, en qvalens oro. Den girige stod der och hade glömt
nyckeln till sitt penningskrin, och den satt i, det visste han.
Ja, det är så vidlyftigt att räkna upp alla de slag af pina och
plåga, som här förnummos. Ingrid fann det rysligt att stå
som postament. Hon var nedtill liksom fastknådad vid brödet.
— Det har man för att man vill vara ren om fötterna,
sade hon till sig sjelf! Se, huru de glo på mig! Ja, de sågo
alla på henne; deras onda lustar lyste ur ögonen på dem och
talade utan ljud ur deras mungipor; de voro förfärliga att skåda.
— Att se på mig bör vara ett nöje, tänkte lilla Ingrid;
jag har ett vackert ansigte och fina kläder. Och nu vände
hon på ögonen, nacken var för styf dertill. Åh, så hon hade
blifvit nedsmutsad i kärrfruns brygghus! Det hade hon ej
tänkt på. Kläderna voro liksom öfverdragna med en enda
stor slemmassa; en orm hade hängt sig fast i hennes hår och
dinglade utefter ryggen på henne, och ur hvarje veck i
hennes kjortel framtittade en padda, hvilken skälde likt en
trångbröstad mops. Det var mycket obehagligt. Men de andra här
nere se då också förfärliga ut, tröstade hon sig med.
Värst af allt för henne var dock den rysliga hunger hon
kände; kunde hon då icke böja sig ned och bryta en bit af
brödet, som hon stod på? Nej, ryggen var stelnad, armar och
händer voro stelnade, hela hennes kropp var som en stenbild;
endast sina ögon kunde hon vända i hufvudet, vända dem
alldeles rundt omkring, så att de sågo bakåt, och det var en stygg
syn, det. Och så kommo flugorna; de kröpo öfver hennes ögon
fram och tillbaka; hon blinkade med ögonen, men flugorna flögo
icke bort, ty det kunde de icke; deras vingar voro afplockade,
de hade blifvit krypdjur. Det var en plåga, och så den hungern
sedan, ja, till slut tyckte hon, att hennes inelfvor åto upp sig
sjelfva och att hon blef så tom invändigt, så rysligt tom.
— Skall det här hålla i länge, så står jag inte ut dermed,
sade hon; men hon måste stå ut dermed, och det fortfor att hålla i.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
