Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 93. Anna Lisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stort, men det sade hon här icke ett ord om; hon ville icke
lätta sitt hjerta genom att tala om det för dikesgräfvarens
hustru; hon hade ju då kunnat tro, att hon icke mer hade
något anseende hos grefvens. Då skrek åter korpen öfver henne.
— Det svarta spöket, sade Anna Lisa, gör mig riktigt
förskräckt i dag.
Hon hade tagit med sig kaffebönor och cikoria; det skulle
vara en välgerning mot dikesgräfvarens hustru att gifva henne
det för att koka sig en tår kaffe; Anna Lisa kunde få sig
en kopp med. Dikesgräfvarens hustru gick att koka det,
och Anna Lisa satte sig på en stol, och der föll hon i sömn.
Då drömde hon om den, hon underligt nog aldrig förr hade
drömt om; hon drömde om sitt eget barn, som här i
stugan hade svultit och skrikit, drifvit vind för våg och nu
låg i det djupa hafvet, Gud vete hvar. Hon drömde att
hon satt der hon satt och att dikesgräfvarens hustru var ute
för att koka kaffe; hon kände lukten af bönorna, och i dörren
stod en så vacker en, han var lika vacker som grefvebarnet,
och den lille sade:
— Nu förgås verlden! Håll dig fast vid mig, ty du är ändå min
mor! Du har en engel i himmelrikets rike. Håll dig fast vid mig!
Och så fattade han i henne; men nu hördes ett sådant
larm, det var visst verlden som gick i stycken, och engeln
höjde sig och höll henne fast i hennes lintygsärmar, så fast,
tyckte hon, att hon lyftes från jorden, men någonting så tungt
hängde sig vid hennes ben; det låg öfver hennes rygg, det
var som om hundratals qvinnor hakade sig fast, och de sade:
Skall du frälsas, skola vi också! Häng på, häng på! Och så
hängde de sig allesammans på. Det var för mycket. Ritsch,
ratsch! sade det; ärmen slets af, och Anna Lisa föll
förfärligt, så att hon vaknade dervid — och var nära att tumla
omkull med stolen hon satt på. Hon var så yr i hufvudet, att
hon omöjligen kunde erinra sig hvad hon hade drömt, men
något elakt hade det varit.
Så drack man kaffe, så pratades det, och så gick Anna
Lisa till närmaste by, der hon skulle träffa formannen och
redan samma afton och natt åka med honom till sitt hem.
Men då hon kom till formannen, sade han att det icke kunde
bära af förr än på aftonen följande dagen. Hon tänkte då
öfver hvad det skulle kosta henne att stanna qvar, tänkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
