Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 93. Anna Lisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfver vägens längd och betänkte, att om hon ginge längs
stranden och icke utefter landsvägen, blefve det nära två mil
genare. Det var ju klar luft och visst fullmåne med, och så
beslöt Anna Lisa att gå; dagen derpå kunde hon vara hemma.
Solen var nedgången, aftenklockorna ljödo ännu — nej, det
var icke klockorna, det var Peder Oxes grodor
[1], som qväkte
i kärren. Nu tego de, allt var stilla, icke en fågel hörde man,
alla hade de gått till hvila, och ugglan var visst icke hemma;
ljudlöst var det i skog
och vid strand, hvar hon
än gick. Hon hörde sina
egna steg i sanden,
hafvet sqvalpade icke, allt der
ute i det djupa vattnet var
ljudlöst; stumma voro de
alla der nere, både de
lefvande och de döda.
Anna Lisa gick och tänkte
på ingenting, som man
säger; hon var borta från sina
tankar, men tankarna voro
icke borta från henne; de
äro aldrig borta från oss, de
ligga blott i en dvala, både
de tankar, som varit
lefvande, men lagt sig, och de,
som ännu icke rört sig.
Men tankarna komma nog
fram, de kunna röra sig i
hjertat, röra sig i vårt
hufvud eller slå ned öfver oss.
 |
| Skall du frälsas, skola vi också! |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
