Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 93. Anna Lisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hörde också ett ljud, så ihåligt, så underligt; det kom icke
från grodorna i kärret, icke från korpar eller kråkor, ty
sådana såg hon ju icke till. Begraf mig! Begraf mig! ljöd det
tydligt. Ja, det var strandvarslet af hennes barn, som låg på
hafvets botten; det fick icke ro, förr än det blef buret till
kyrkogården och grafven gräfd i kristen jord. Dit skulle hon
gå, der skulle hon gräfva. Hon gick åt det håll der kyrkan
låg, och nu tyckte hon att bördan blef lättare; den försvann,
och hon tänkte nu vända om igen och taga den kortaste
vägen hem, men då tyngde det åter på henne: Häng på! Häng
på! — Det lät som grodornas qväkande, det lät som en
klagande fågel, det lät så tydligt: Begraf mig! Begraf mig!
Dimman var kall och fuktig, hennes händer och ansigte
voro kalla och fuktiga af förskräckelse; utanpå henne tyngde
det, inom henne blef det ett oändligt rum för tankar, som
hon aldrig förr förnummit.
På en vårnatt här i norden kan bokskogen spricka ut, stå
i sin unga ljusa prakt vid dagens solsken; på en enda sekund
kan inom oss spira upp och utveckla sig det säde af synd i
tanke, ord och gerning, som är nedlagdt i vårt tillryggalagda
lif; det spirar upp och utvecklar sig på en enda sekund, när
samvetet vaknar; och vår herre väcker det, när vi minst vänta
det; då finnes ingen undskyllan, gerningen står och vitnar,
tankarna få ord, och orden ljuda högt ut öfver verlden. Vi
förfäras öfver hvad vi burit inom oss utan att förqväfva det,
förfäras öfver hvad vi i öfvermod och tanklöshet ha sått
ut. Hjertat gömmer alla dygder, men äfven alla laster, och
de kunna frodas till och med i den mest ofruktbara jordmån.
Anna Lisa hyste i tankarna hvad vi här sagt i ord; hon
var öfverväldigad deraf, hon sjönk till jorden och kröp
utefter den ett stycke. Begraf mig! Begraf mig! sade det, och
helst hade hon begrafvit sig sjelf, så framt grafven hade varit
en evig glömska af allt. — Det var allvarets väckelsestund
med fasa och ångest. Vidskepelsen kom hennes blod att än
sjuda, än isas; så mycket, som hon aldrig gittat tala om, kom
i hennes tankar. Ljudlös som molnets skugga i det klara
månskenet for förbi henne en syn; hon hade hört talas om den
förr. Tätt förbi henne jagade fyra frustande hästar, elden
lyste ur deras ögon och näsborrar, de drogo en brinnande
vagn, och i den satt den elake godsherrn, som för mer än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
