Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 93. Anna Lisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hundra år sedan huserat der i trakten. Hvarje midnatt, hette
det, for han in på sin gård och vände strax om igen; han
var icke hvit, som man säger att den döde är, nej, han var
svart som ett kol, ett utbrändt kol. Han nickade åt Anna
Lisa och vinkade: Häng på, häng på, så kan du åter få åka
i greflig vagn och glömma ditt barn!
Med ännu större skyndsamhet ilade hon i väg och hann fram
till kyrkogården; men de svarta korsen och de svarta korparna
blandade sig om hvarandra för hennes ögon; korparna skreko,
som korpen samma dag hade skrikit, men nu förstod hon
hvad det var, som de sade. Jag är korpmoder, jag är
korpmoder! sade hvar och en af dem, och Anna Lisa förstod, att
namnet äfven gälde henne; hon skulle kanske bli förvandlad
till en sådan svart fågel och ständigt nödgas skrika hvad han
skrek, om hon ej finge grafven gräfd.
Och hon kastade sig ned på marken och hon gräfde med sina
händer en graf i den hårda jorden, så att blodet sprack ut ur
hennes fingrar.
Begraf mig! Begraf mig! lät det oupphörligt; hon fruktade
för hanegället och den första röda strimman i öster, ty komme
de, innan hennes arbete var slutadt, så vore hon förlorad.
Och hanen gol och i öster lyste det — — grafven var blott
halfgräfd; en isande hand gled fram öfver hennes hufvud och
ansigte ned till hjertat. Endast en half graf! suckade det
och sväfvade bort, ned på hafvets botten; ja, det var
strandvarslet! Anna Lisa sjönk öfverväldigad och förlamad till marken,
hon hade hvarken tanke eller känsla.
Det var ljusa dagen, då hon kom till sans igen; två karlar
lyfte upp henne; hon låg icke på kyrkogården, utan nere vid
strandbrädden, och der hade hon framför sig gräft en djup
grop i sanden och skurit sina fingrar blodiga på ett
sönderbrutet glas, hvars hvassa fot satt i en blåmålad träkloss.
Anna Lisa var sjuk; samvetet hade blandat vidskepelsens
kort, lagt ut dem och i dem läst, att nu hade hon blott en
half själ, den andra hälften hade hennes barn tagit med sig
ned på hafvets botten; aldrig skulle hon kunna flyga upp till
himmelrikets nåd, innan hon fått igen den andra hälften, som
qvarhölls nere i det djupa vattnet. Anna Lisa kom tillbaka
till sitt hem; hon var ej mera samma menniska, som hon
förr hade varit; hennes tankar voro hoptrasslade som en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
