Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 96. Penna och bläckhorn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strängarna; man kunde tro att hvem som helst kunde göra det
efter. Fiolen klingade af sig sjelf, stråken spelade af sig sjelf,
de begge voro de som åstadkommo det hela; man glömde
mästaren, som förde dem, gaf dem lif och själ. Mästaren glömde
man, men på honom tänkte skalden; honom nämde han vid
namn och nedskref dervid sin tanke:
— Hur dåraktigt, om stråken och fiolen skulle högmodas
öfver hvad de göra! Och det göra dock så ofta vi menniskor,
skalden, konstnären, uppfinnaren inom vetenskapen, fältherrn;
vi högmodas —
och alla öro vi
dock endast de
instrument, på
hvilka vår
herre spelar.
Honom allena vare
äran! Vi hafva
intet att
högmodas öfver.
Ja, det
nedskref skalden,
skref det i form
af en liknelse
och kallade den
»Mästaren och
instrumenten.»
— Der fick
ni ert,
madame, sade pennan till bläckhornet, då de båda åter voro
ensamma. Ni hörde väl honom läsa upp, hvad jag hade
nedskrifvit?
— Ja, hvad jag gaf er att skrifva, sade bläckhornet; det
var ju ett hugg åt er för ert högmod! Att ni inte en gång
kan förstå, att man gör narr af er! Jag gaf er ett hugg från mitt
allra innersta. Jag måtte väl känna min egen malice.
— Bläckburk! sade pennan.
— Skrifsticka! sade bläckhornet.
 |
| Men skalden sof icke; tankarna välde fram. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
