Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- 96. Penna och bläckhorn
- 97. Barnet i grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men skalden sof icke; tankarna välde fram, likt tonerna ur
fiolen, rullande som perlor, brusande som stormen genom
skogen; han förnam sitt eget hjerta deri, han förnam glimten
från den evige mästaren.
Honom allena vare äran!
*
97.
Barnet i grafven.
Det var sorg i huset, det var sorg i hjertat, det yngsta
barnet, en fyra års gosse, ende sonen, föräldrarnas glädje och
framtidshopp, hade dött.
Visserligen hade de
två äldre döttrar,
den äldsta skulle just
samma år
konfirmeras, snälla, goda
flickor begge två, men
det barn, man
förlorat, är alltid det
käraste, och detta
var det yngsta och
en son. Det var
en tung pröfning.
Systrarna sörjde
såsom unga hjertan
sörja, mest gripna af
föräldrarnas smärta;
fadern var nedböjd,
men modern
öfverväldigad af den
stora sorgen. Natt och
dag hade hon varit
hos det sjuka barnet, skött om det, lyft och burit det; att
det var en del af henne sjelf, hade hon känt och förnummit;
hon kunde ej tänka sig, att det var dödt, att det skulle läggas i
 |
| Hon kunde ej tänka sig, att det var dödt. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0159.html
