Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 99. »Skön!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vackraste, som man glömt att se. Jag blef i längden utledsen vid de
evinnerliga madonnorna; man blef sjelf bara madonna.
— Och sådan mat man får! sade Kala.
— Inte en ärlig köttsoppa! sade mamma. Det är ett elände
med deras matlagning.
Och Kala hade blifvit medtagen af resan, och detta fortfor,
det var det värsta. Sofi kom i huset, och nytta gjorde hon.
— Det måste man erkänna, sade svärmor, att Sofi förstod sig
på hushållsväsen och konstväsen och allt hvad hon med sina
tillgångar icke hade råd till; och så var hon dessutom mycket
aktningsvärd, innerligt trofast; det visade hon riktigt, då Kala
låg sjuk och tynade af.
Der fodralet är allt, der måste fodralet bibehålla sig,
eljest är det förbi med fodralet — och det var förbi med
fodralet, — Kala dog.
— Hon var skön, sade modern, hon var någonting helt
annat än antikerna, de äro så »rambonerade». Kala var hel, och
det skall en skönhet vara.
Alfred grät, och modern grät, och begge gingo klädda i svarta
kläder; svart klädde mamma särdeles bra, och hon gick längst
i svart, bar längst sorg, och så fick hon äfven den sorgen, att
Alfred gifte om sig och tog Sofi, som ej egde något yttre.
— Han har gått till ytterligheter, sade svärmor, gått från
det skönaste till det fulaste. Han har kunnat glömma sin
första hustru. Det fins ingen hållfasthet hos karlarne. Annat
var det med min man! Han dog då också före mig.
— Pygmalion fick sin Galatea! sade Alfred; ja, så stod
det i bröllopsvisan; jag hade också verkligen förälskat mig i
den sköna statyn, som fick lif i mina armar; men den
beslägtade själ, som himmeln sänder oss, en af dess englar, som kan
känna med oss, tänka med oss, lyfta oss, då vi böjas, har jag
nu först funnit och vunnit. Du kom, Sofi, inte i formskönhet, i
strålande glans, — men god och mera vacker än som behöfves.
Hufvudsaken är hufvudsaken! Du kom och lärde bildhuggaren,
att hans verk är endast lera, stoft, blott ett aftryck i detta
af den inre kärna, hvilken vi böra söka. Stackars Kala! Vårt
lif på jorden var som lifvet på en resa. Der uppe, der man
förenas genom sympati, äro vi kanske halft främmande för hvarandra.
— Det der var inte kärleksfullt sagdt, sade Sofi; det var
inte kristligt. Der uppe, der man inte gifter sig, utan, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
