Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vagnen stod der vid den andra, hästar och oxar gingo på det
magra betet; stora sandkullar, liksom hemma vid
Vesterhafvet, reste sig bakom gården och sträckte sig vidt och bredt.
Huru hade de kommit hit upp, tre mil inne i landet, och lika
höga och väldiga som de vid stranden? Vinden hade lyft
och flyttat dem; de hade äfven sin historia.
Psalmer sjöngos der, gräto gjorde äfven ett par gamla; annars
var allt så trefligt, tyckte Jörgen; här var fullt upp med mat
och dryck, den läckraste, feta ål, och på den skall man taga
supen; »den kör ned ålen», hade ålbonden sagt, och de orden
kommo här riktigt till utöfning.
Jörgen var inne och Jörgen var ute; på den tredje dagen
kände han sig lika hemma här som i fiskarkojan och på
klitterna, der han hade lefvat alla sina föregående dagar. Här
på heden var det dock vida rikare; här vimlade det af
ljungblommor och kråkbär och blåbär; de välde fram så stora och
så söta; man kunde ordentligt pressa dem med fötterna, så att
ljungen dröp af den röda saften.
Här låg en ättehög, der en annan; rökpelare stego upp i
den stilla luften; det var hedbrand, sade man, den lyste
vackert fram på aftonen.
Nu kom den fjerde dagen och så var grafölet slut — de
skulle från landklitterna tillbaka till strandklitterna.
— Våra äro ändå de rätta, sade far; de här ha ingen kraft.
Och det talades om huru de hade kommit hit, och det var
alltsammans mycket begripligt. Vid stranden hade funnits ett lik,
bönderne hade lagt det i kyrkogården; då började sanden yra
omkring, och hafvet bröt våldsamt in. En klok man i
socknen rådde till att öppna grafven och se efter, om icke den
jordade låg och sög på sin tumme, ty då var det en hafsman
som de hade begrafvit, och hafvet ville bryta in dit för att
hemta honom tillbaka. Grafven öppnades, han låg och sög
på tummen, och så lade de honom genast på en kärra; två
oxar spändes för, och liksom stungna af bromsar, foro de med
honom öfver hed och mosse ut i hafvet; då upphörde sandyran,
men sandkullarna stå qvar ännu. Allt detta hörde och gömde
Jörgen från de lyckligaste dagarna i sin barndomstid, dagarna
vid grafölet.
Härligt var det att komma ut, se nya trakter och nya
menniskor, och han skulle komma ännu längre ut. Han var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
