Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Der förbi skulle Jörgen med sina fosterföräldrar; om hvart
enda ställe här borta hade man berättat honom under de länga
vinteraftnarna; nu såg han gården med dess dubbla
grafvar, träd och buskar; vallen, öfvervuxen af ormbunkar, höjde
sig der inne, men härligast voro de höga lindarna; de nådde
ända upp till takåsen och fylde luften med den ljufvaste doft.
Mot nordvest i hörnet af trädgården stod en stor buske med
blommor, som om det varit vintersnö i sommargrönskan. Det var
en fläderbuske, den första Jörgen hade sett blomma så; den och
lindarna stannade sedan beständigt i hans minne, Danmarks
doft och skönhet, som barnsjälen »gömde åt den gamle mannen».
Resan fortsattes genast och mera beqvämt, ty just utanför
Nörre-Vosborg, der fläderbusken stod i blom, fick han åka; de
mötte andra gäster, som skulle till grafölet, och med dem fingo
de åka i vagn; visserligen måste de alla tre sitta bakuti, på en
liten jernbeslagen träkista, men det var i alla fall bättre än
att gå, tyckte de. Man for öfver den tufviga heden, oxarna,
som drogo, stannade emellanåt, der någon frisk gräsfläck stack
upp mellan ljungen, solen sken varmt, och underligt var det
att långt ute se en rök, som bolmade och likväl var klarare än
luften; man kunde se igenom den, det var som om
ljusstrålarna rullat och dansat fram öfver heden.
— Det är Lokemannen som vallar sin fårhjord, sade de,
och detta var tillräckligt sagdt för Jörgen; han tyckte sig åka
rakt in i sagornas land och var likväl i verkligheten. Hvad
här var stilla!
Vidsträckt och stor låg heden, men som en hel, dyrbar matta.
Ljungen stod i blom, de cypressgröna enbärsbuskarna och friska
ektelningarna sköto upp som buketter ur hedens ljung; här var
så inbjudande att tumla sig, om icke de många giftiga
huggormarna hade varit. Om dem talade man och om den mängd
vargar som här funnits, hvarför också häradet kallades
Ulvsborgs härad. Gubben, som körde, berättade från sin fars tid,
huru hästarna ofta här ute hade stridt en hård strid med de
nu utrotade vilda djuren och att, då han en morgon kom hit
ut, en af hästarna stod och trampade på en varg, som han
hade dödat; men köttet var alldeles afgnaget af hästens ben.
Allt för hastigt gick färden öfver den tufviga heden och
genom den djupa sanden. De höllo vid sorghuset, der det
var fullt upp med främmande, både inne och ute; den ena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
