Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Slå mig midt i ansigtet! Jag har förtjent det; jag har
inom mig liksom en gryta, som kokar öfver.
— Låt det nu vara godt igen! sade Mårten, och derefter
voro de nästan dubbelt så goda vänner; ja, då de sedan kommo
hem till sandkullarna i Jylland och berättade hvad som hade
händt dem, talades äfven om detta; Jörgen kunde koka öfver,
men en ärlig gryta (gryde) var han ändå. Jyde är han ju
inte! Jyde kan man inte kalla honom! Och det var nu qvickt
sagdt af Mårten.
Unga och friska voro de båda två, välväxta och med starka
lemmar; men Jörgen var vigast.
Uppe i Norge drager bondfolket till säters och för boskapen
på bete uppe på höjderna; på Jyllands vestkust har man
mellan sandkullarna uppfört kojor, timrade af vrak och belagda
med hedtorf och hvarf af ljung; sofplatser sträcka sig rundt
omkring hela rummet, och här sofver, bygger och bor fiskarfolket
tidigt på våren. Hvar och en har sin »æsepige», som hon
kallas, och hennes bestyr är att sätta bete på kroken, vid
landstigningen mottaga fiskarne med varmt öl och skaffa dem mat,
när de komma trötta hem. »Æsepigerne» släpa fiskarna från
båten, skära upp dem och ha mycket att göra.
Jörgen, hans far, ett par andra fiskare och deras »æsepiger»
bodde tillsammans i en stuga; Mårten bodde i den näst intill.
En af flickorna, Elsa, hade Jörgen känt sedan hon var liten;
de båda kommo mycket väl öfver ens, de hade samma tycke
i många fall, men voro till utseendet lika stora motsatser:
han var brun till hyn, och hon hvit med lingult hår; hennes
ögon voro så blåa som hafsvattnet i solsken.
En dag, då de gingo tillsammans och Jörgen höll henne i
handen riktigt fast och innerligt, sade hon till honom:
— Jörgen, jag har någonting på hjertat; låt mig få bli
æsepige hos dig, ty du är för mig som en bror; men Mårten,
som hyrt mig, han och jag äro fästfolk — men det är nu
inte värdt att tala om för de andra.
Och det var för Jörgen som om klittsanden rörde sig under
honom; han sade icke ett ord, men nickade, och det betyder
det samma som ja; mera behöfdes icke. Men med ens kände
han i sitt hjerta, att han ej kunde tåla Mårten, och ju mera han
tänkte derpå — så hade han aldrig förr tänkt på Elsa — desto
tydligare blef det, att Mårten hade stulit ifrån honom det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
