Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enda han älskade, och detta var just Elsa; nu hade det blifvit
klart för honom.
Är det någorlunda upprörd sjö, då fiskarne vända hem med sina
farkoster, så se då på dem, när de sätta öfver reflarna! En
af folket står upprätt i fören, de öfriga gifva akt på honom,
sitta vid årorna, med hvilka de, utanför refveln, stryka bakut,
tills han gifver dem tecken, att nu kommer den större våg, som
lyfter båten öfver, och den lyftes, så att man från land ser
kölen på den; i nästa ögonblick är hela farkosten dold af
sjöarna framför; hvarken båt, folk eller mast kan man se, man
skulle kunna tro, att hafvet slukat dem; ett ögonblick
derefter komma de, som vore det ett väldigt hafsdjur, som kraflade
sig upp för rågen, årorna röra sig såsom dess ben. Vid andra
och tredje refveln går det till på samma sätt som vid den
första, och nu hoppa fiskarne i vattnet och draga båten i land;
hvarje böljslag hjelper dem och gifver god fart, tills de fått
den ofvanom strandbrädden.
En felaktig order utanför refveln, en försummelse, och de
gå i qvaf.
— Då vore det förbi med mig och med Mårten äfven! Denna
tanke uppsteg hos Jörgen ute på hafvet, der hans fosterfar
hade blifvit allvarsamt sjuk. Febern satte hårdt an honom; det
var litet utanför yttersta refveln; Jörgen sprang upp i fören.
— Får jag, far? sade han, och hans blick gled öfver
Mårten och vågorna; men just som hvarje åra rördes af de starka
tagen och den största vågen kom, såg han sin fars bleka
ansigte och — kunde icke lyda sin onda ingifvelse. Båten kom
lyckligt öfver reflarna och i land; men den onda tanken låg
honom i blodet, det kokade och kokade upp hvarje liten tråd
af agg, som rispades upp i hans minne från kamrattiden; dock
kunde han icke sno i hop något deraf, och så lät han bli.
Mårten hade plundrat honom, det kände han, och detta var ju
nog för att bli honom hätsk. Ett par bland fiskarne lade märke
dertill, men icke Mårten sjelf; han var, liksom alltid förr,
hjelpsam och pratsam, litet för mycket af det senare.
Jörgens fosterfar måste intaga sängen, det blef hans
sotsäng; han dog veckan derefter — och så fick Jörgen ärfva
huset der borta bakom sandkullarna, visserligen blott ett ringa
hus, men det var alltid något; så mycket hade icke Mårten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
