Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamle fiskaren, som icke tyckte om afresan. Mårten måste
visst gå med en anknäbb insydd i byxorna, sade han, efter
som flickorna blefve så fasligt kära i honom. Jörgen slog bort
det talet, sade farväl och gick till huset, der Mårten bodde;
han hörde, att man talade med hög röst der inne, Mårten var
icke allena; Jörgen var obeslutsam; Elsa ville han minst af
alla träffa, och när han rätt tänkte på saken, ville han icke
heller, att Mårten ännu en gång skulle tacka honom, och så
vände han om igen.
Nästa morgon före dagningen knöt han i hop sitt bylte,
tog sitt matskrin och gick öfver sandkullarna ned till
hafsstranden; der var det lättare att komma fram än på den
tunga, sandiga vägen, och dessutom genare; ty han ville först
till Fjaltring vid Bovbjerg, der ålbonden bodde, hvilken han
hade lofvat ett besök.
Hafvet var blankt och blått, muslor och snäckor lågo der,
hans barnleksaker knastrade under fötterna. Medan han gick,
sprang hans näsa i blod; det var bara en obetydlig sak, men en
sådan kan äfven ha betydelse. Ett par stora bloddroppar föllo
på hans ärm; han tvättade af dem, stannade blodet och tyckte
riktigt att förlusten deraf gjort honom lättare i hufvud och
sinne. Litet strandkål blommade i sanden; han bröt af en
qvist och satte den i hatten; glad och munter ville han vara.
Det bar nu ut i vida verlden, »utom porten, litet uppåt ån!»
såsom ålbarnen ville. »Akten er för de stygga menniskorna,
de ljustra och flå er, skära er i bitar och lägga er i panna!»
upprepade han för sig sjelf och skrattade dervid; han skulle
nog slippa helskinnad genom verlden; godt mod är ett godt
värn.
Solen var redan högt uppe, då han nalkades det smala
inloppet från Vesterhafvet till Nissumfjord; han såg sig om och
märkte ett godt stycke bort två till häst; andra följde efter
dem; de skyndade sig; det rörde icke honom.
Färjbåten låg på andra sidan af inloppet; Jörgen ropade, tills
den kom, och steg så om bord; men innan han med färjkarlen
hunnit halfva vägen, kommo karlarne, som hade skyndat sig
så mycket; de ropade, de hotade och nämde öfverhetens namn.
Jörgen förstod icke hvad detta betydde, men menade att det
vore bäst att vända om, ja, tog sjelf tag i den ena åran och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
