Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
komma från den kalla fängelseluften ut i det varma solskenet.
Heden stod med blommande ljung, ett vimlande flor, och
herdegossen satt på ättehögen och blåste på sin flöjt, som han
hade skurit af ett fårben. Fata morgana, öknens sköna
luftsyn, med hängande trädgårdar och simmande skogar, visade
sig, och äfven den sällsamma lätta luftdallring, som kallas
Lokemannen drifvande sin hjord.
Resan gick upp mot Limfjorden, öfver vendelbornes land,
upp till Skagen, hvarifrån männen med det långa skägget,
longobarderne, utvandrade, då under hungersnöden i kung
Snios tid alla barn och gamla skulle dödas, men den ädla
qvinnan Gambaruk, som egde jordagods här uppe, föreslog att
de unga hellre skulle draga ut ur landet. Detta visste Jörgen,
så lärd var han, och om han än icke kände till longobardernes
land bakom de höga Alperna, så visste hon dock huru der
borde se ut; han hade ju sjelf som gosse varit söder ut i
Spaniens land; han mindes de der uppstaplade frukthögarna,
de röda granatblommorna, surrandet, sorlet och klockklangen i
stadens stora kupa; men skönast är det dock i hemmets land,
och Jörgens hemland var Danmark.
Omsider hunno de då upp till »Vendilskaga», såsom Skagen
kallas i gamla norska och isländska skrifter. Milsvidt, med
sandkullar och åkerjord der emellan, sträcka sig och sträckte sig
redan den tiden Gammel-Skagen, Vester- och Österby ut till
fyrtornet nära »Grenen». Hus och gårdar lågo, såsom ännu
i dag, strödda mellan hopyrda, föränderliga sandkullar, en
öken, der vinden vältrar sig i den lösa sanden, och der måsar,
tärnor och de vilda svanarna låta höra sig, så att det skär
i örhinnorna. En mil sydvest från »Grenen» ligger Höien
eller Gammel-Skagen; här bodde köpman Brönne, här skulle nu
Jörgen vistas. Huset var tjäradt, de små uthusen hade
hvardera en omstjelpt båt till tak, vrakstumpar voro hopslagna till
svinstia, någon inhägnad fans här icke, det fans ju ingenting
att hägna, men på snören hängde i långa rader, den ena öfver den
andra, fläkta fiskar för att torkas i luften. Hela stranden var
betäckt med ruttnad sill; noten kom ju knappast i vattnet,
förr än lasstals med sill drogs i land; det var för många af
den sorten, man kastade dem tillbaka i hafvet eller lät dem
ligga och ruttna.
Köpmannens hustru och dotter, ja, husfolket med, kommo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
