Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dödsblek, liflös och utsträckt låg hon der i båten, som styrde
mot Skagens Gren.
Alla medel användes för att bringa Klara till lif, men hon
var död. Länge hade Jörgen der ute summit med ett lik,
arbetat och mattat ut sig för en död.
Jörgen andades ännu; honom buro de till närmaste hus
innanför sandkullarna. Ett slags fältskär, som fans på stället,
för öfrigt äfven smed och minuthandlare, förband Jörgen, till
dess läkaren följande dagen kunde hemtas från Hjörring.
Den sjukes hjerna var angripen; han låg i rasande yrsel,
uppgaf vilda skri, men på tredje dagen sjönk han liksom i en
dvala; lifvet tycktes hänga blott på en tråd, och att den
bruste, sade läkaren, vore det bästa man kunde önska Jörgen.
— Låt oss bedja Gud att han får sluta! Han blir aldrig
mera menniska.
Men lifvet släpte honom icke, tråden ville icke brista, men
minnet brast, alla själsförmögenheternas band voro afskurna,
det var det förfärliga; ett lefvande lik blef qvar, ett lik,
som skulle tillfriskna, gå igen.
Jörgen stannade i köpman Brönnes hus.
— Han har ju fått sin sjukdom för att han ville rädda vårt
barn, sade den gamle mannen; han är nu vår son.
Fjollig kallade man Jörgen, men det var icke rätta uttrycket;
han var som ett instrument, på hvilket strängarna lossnat och
icke längre kunna ljuda, — endast i enstaka ögonblick, några få
minuter, fingo de spänstighet och ljödo — gamla melodier
ljödo, enkla takter; bilder rullade upp och upplöste sig —
han satt åter stirrande, tanklös. Vi vilja tro att han icke led;
de mörka ögonen miste då sin glans, de liknade ett svart,
immigt glas.
— Stackars fjollige Jörgen! sade man.
Det var han som under sin mors hjerta burits till ett
jordelif, så rikt och lyckligt, att det var »ett öfvermod, en förfärlig
stolthet» att önska, än mera tro på ett lif efter detta. Alla
själens stora gåfvor således förspilda? Endast hårda dagar, smärta
och svikna förhoppningar hade tilldelats honom. Han var en
praktlök, uppryckt ur sin rika jordmån och kastad i sanden
att förruttna. Hade Guds skapade beläte icke mera värde?
Var och är alltsammans endast en slumpens lek? Nej!
Allkärlekens Gud måste och skulle gifva honom ersättning i ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
