Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 100. En berättelse från klitterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följde på strandning mot bankarna från Skagens Gren till
Huusby-klitter.
En eftermiddag, då Jörgen satt ensam i rummet, flammade
upp i hans sinne en känsla af den oro, som ofta i yngre år dref
honom ut bland kullarna och på heden.
— Hem, hem! sade han. Ingen hörde honom; han gick ut
ur huset, in bland kullarna; sand och småsten yrde honom
i ansigtet, lyfte sig i hvirflar omkring honom. Han gick bort
till kyrkan; sanden låg upp mot muren och uppåt halfva
fönstren; men framför ingången var den bortskottad; kyrkdörren
var oläst och lätt att öppna; Jörgen gick in.
Vinden for tjutande öfver Skagens stad; det var en orkan,
starkare än i mannaminne, ett förfärligt herrens väder; men
Jörgen var i Guds hus, och medan det blef svart natt
utanför, lyste det inom honom; det var själens ljus, som aldrig
skall släckas; den tunga sten, som låg i hans hufvud, kände
han sprängas med en knall. Han tyckte att orgeln spelade,
men det var stormen och det rullande hafvet; han satte sig i
kyrkbänken, och ljusen tändes, ljus vid ljus, en sådan rikedom,
som han endast sett i Spaniens land; och alla porträtten af de
gamla rådmännen och borgmästarne blefvo lefvande, de stego ned
från väggen, der de hade suttit i åratal, och satte sig i koret.
Kyrkans portar och dörrar öppnades, och in trädde alla de
döda, festligt klädda som på sin tid; de kommo under en
skön musik och satte sig i bänkarna. Då ljöd psalmsången
som ett rullande haf, och hans gamla fosterföräldrar från
Huusby-klitter voro här, och den gamle köpman Brönne och
hans hustru, och vid deras sida, tätt invid Jörgen, satt
deras milda, älskliga dotter. Hon räckte Jörgen handen, och
de gingo upp till altaret, der de förr hade knäfallit, och
presten lade deras händer tillsammans, invigde dem till ett lif
i kärlek. — Då brusade basunernas ljud, underbart som en
barnröst full af längtan och fröjd; det svälde till orgelklang,
till en orkan af fylliga, upplyftande toner, ljufva att höra
och dock mäktiga att spränga grafvens sten.
Och skeppet, som hängde i koret, sänkte sig ned framför de
två; det blef så stort, så präktigt, med sidensegel och förgylda
rår; ankarna voro af det röda guld, och hvarje tåg
silkestvinnadt, såsom det stod i den gamla visan. Och brudparet steg
om bord, och hela församlingen i kyrkan följde med, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
