Sagor och berättelser / Del 2 / 211 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 101. Marionettegaren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rider mitt goda lynne, och det är: att bli teaterdirektör för
en lefvande trupp, ett riktigt menniskosällskap.

— Ni önskar få edra marionetter förvandlade till lefvande
varelser, ni önskar, att de skola bli verkliga skådespelare,
sade han, och att ni sjelf vore deras direktör; då skulle ni
vara fullkomligt lycklig, tror ni?

Jag var så olycklig som en menniska kan bli.

Han trodde det nu inte, men jag trodde det, och vi talade
hit och vi talade dit, och så stodo vi ändå fast vid hvar sin
åsigt; men vi klingade med glasen, och vinet var mycket
godt, men det var trolltyg i det, ty annars skulle hela
historien blifvit att jag fått ett rus. Så var det inte, jag var
klarögd. Det var som solsken i rummet, det lyste ur ansigtet på
den polytekniske kandidaten, och jag måste tänka på de gamla
gudar i evig ungdom, då de gingo omkring i verlden; och det
sade jag till honom, och så log han, och jag skulle ha kunnat
svärja på, att han var en förklädd gud eller en af familjen —
och det var han — min högsta önskan skulle bli uppfyld,
marionetterna bli lefvande, och jag direktör för menniskor.
Vi drucko derpå; han packade alla mina dockor ned i trälådan,
band den på ryggen på mig, och så lät han mig dimpa genom

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>