Sagor och berättelser / Del 2 / 232 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 105. Tordyfveln

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

se tordyfveln, togo upp honom, vredo och vände på honom,
och de voro mycket lärda begge två, i synnerhet gossen.
— Allah ser den svarta tordyfveln på den svarta stenen i det
svarta berget. Står det inte så i Koran? frågade han och
öfversatte tordyfvelns namn på latin, gjorde reda för hans
slägte och natur. Den äldre lärde röstade emot att han skulle
tagas med hem; de hade der lika vackra exemplar, sade han,
och det var icke artigt sagdt, tyckte tordyfveln; derför flög
han ur handen på honom, flög ett godt stycke, han hade nu
blifvit torr om vingarna, och så kom han fram till drifhuset,
der han, då det ena fönstret stod öppet, kunde i största
beqvämlighet slinka in och gräfva sig ned i den färska gödseln.

De voro mycket lärda begge två, i synnerhet gossen.

— Här är läckert! sade han.

Snart föll han i sömn och drömde, att kejsarens häst hade
störtat och att herr tordyfvel hade fått hans guldskor och
löfte om två till. Det var angenämt, och då tordyfveln
vaknade, kröp han fram och såg upp. Hvilken prakt här i
drifhuset! Stora solfjäderspalmer utbredde sig i höjden, solen
gjorde dem genomskinliga, och under dem frodades den rikaste
grönska och lyste blommor, röda som eld, gula som bernsten
och hvita som nyfallen snö.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>