Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 105. Tordyfveln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tvestjerten; så långt vill jag hoppas att aldrig något af mina
barn måtte komma, ty då doge jag.
— Så långt vill jag likväl söka att komma, sade
tordyfveln och gick utan att taga afsked; det är det finaste.
Vid diket träffade han flere af sin slägt, allesammans tordyflar.
— Här bo vi! sade de. Vi ha det ganska godt och varmt.
Få vi inte bjuda er ned i det feta? Resan har säkert tröttat er.
— Det har den, sade tordyfveln. Jag har legat på lärft i
regnväder, och renlighet tar i synnerhet på mig. Jag har äfven fått
gikt i vingleden genom att stå i drag under en krukskärfva.
Det är en riktig vederqvickelse att en gång komma till de sina.
— Ni kommer kanske från drifbänken? frågade den äldsta.
— Högre upp, sade tordyfveln. Jag kommer från kejsarens
stall, der jag blef född med guldskor. Jag reser i ett hemligt
ärende, hvarom I inte skolen fråga mig, ty jag säger det inte.
Och så steg tordyfveln ned i den feta gytjan. Der sutto
tre unga tordyfvelshonor; de fnissade, ty de visste icke hvad
de skulle säga.
— De äro oförlofvade, sade modern, och så fnissade de
igen; men det var af förlägenhet.
— Jag har inte sett dem vackrare i kejsarens stall, sade
den resande tordyfveln.
— Skäm inte bort mina flickor för mig och tala inte till
dem, om ni inte har redliga afsigter; — men det har ni, och
jag ger er min välsignelse.
— Hurra! sade alla de andra, och så var tordyfveln förlofvad.
Först förlofning, så bröllop; det var ju ingenting att vänta på.
Följande dagen gick mycket bra, den andra knallade sig
fram, men på den tredje skulle man väl börja att tänka på
födan åt hustru och kanske äfven småttingar.
— Jag har låtit öfverraska mig, tänkte tordyfveln, då får
jag väl öfverraska dem igen —.
Och det gjorde han. Borta var han; borta hela dagen, borta
hela natten — och hustrun satt der som enka. De andra
tordyflarna sade, att det var en riktig landstrykare, de hade
tagit upp i familjen; hustrun satt nu som en börda för dem.
— Så får hon väl sitta som jungfru igen, sitta som mitt barn,
sade modern. Tvi, den gemene uslingen, som öfvergaf henne!
Han var emellertid på väg, hade seglat öfver diket på ett
kålblad. Fram på morgonen kommo två menniskor; de fingo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
