Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 105. Tordyfveln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det och huru jag borde ha det, så kommer, en menniskovalp
och sätter mig tjudrad ut på det vilda hafvet. Och under
tiden går kejsarens häst med guldskor. Det grämer mig mest;
men deltagande kan man inte vänta sig i denna verlden. Min
lefnadsbana är mycket intressant, men hvad hjelper det, då
ingen känner till den? Verlden förtjenar inte heller att känna
den; annars hade den gifvit mig guldskor i kejsarens stall, då
lifhästen räckte fram benen och blef skodd. Hade jag fått
guldskor, så hade jag blifvit en heder för stallet; nu har det
mist mig, och verlden har mist mig, allt är förbi!
Men allt var icke förbi ännu; det kom en båt med några
unga flickor uti.
— Der seglar en
träsko! sade den ena.
— Det är ett litet djur
fastbundet i den, sade den
andra.
De voro alldeles vid
sidan af träskon, de togo
upp den, och den ena af
flickorna tog fram en
liten sax och klipte af
ullgarnsändan, utan att göra
tordyfveln någon skada,
och då de kommo i land,
satte hon honom i gräset.
— Kryp, kryp! Flyg, flyg, om du kan! sade hon. Frihet är
en härlig sak.
Och tordyfveln flög rakt in genom det öppna fönstret på
en stor bygnad, och der sjönk han trött ned i den fina, mjuka,
långa manen på kejsarens lifhäst, som stod i stallet, der han
och tordyfveln hade sitt hem. Han hakade sig fast vid manen
och satt en liten stund och hemtade sig.
 |
| Här sitter jag på kejsarens lifhäst, sitter som ryttare! |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
