Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 106. Hvad far gör, det är alltid det rätta - 107. Snögubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Det tycker jag om! sade engelsmannen. Alltid utför
backen och alltid lika glad! Bet är nog värdt pengarna!
Och så betalade de ett skeppund guldpengar åt bonden, som
fick sig en kyss i stället för snubbor.
Jo, det lönar sig alltid, att hustrun inser och förklarar, att
far är den klokaste och att hvad han gör är det rätta.
Se, det var en historia! Den har jag hört som liten, och
nu har du också hört den och vet, att hvad far gör, det
är alltid det rätta.
107.
Snögubben.
— Det storknakar i mig, en så präktig köld är det! sade
snögubben. Vinden kan då riktigt bita lif i en! Och den
der glödande der, så hon glöder! Det var solen han menade;
hon höll just på att gå ned. Hon skall inte få mig att blinka;
jag kan nog hålla på bitarna.
Det var två stora, trekantiga taktegelsbitar, som han hade
till ögon; munnen var ett stycke af en gammal kratta, derför hade han tänder.
Han var född under hurrarop från pojkarne, helsad af
bjellerklang och pisksmällar från slädarna.
Solen gick ned, fullmånen steg upp, rund och stor, klar och
Tacker i den blå luften.
— Der ha vi henne igen från ett annat håll! sade
snögubben. Han trodde att det var solen, som åter visade sig. Jag
har vant henne af med att glöda; nu kan hon hänga der och
lysa upp, så att jag kan se mig sjelf. Om jag bara visste,
huru man bär sig åt för att flytta sig! Jag skulle så gerna
vilja flytta mig. Kunde jag det, skulle jag nu ned och åka
på isen, såsom jag såg pojkarne göra; men jag förstår mig
inte på att springa.
— Väk! Väk! gläfste den gamle bandhunden; han var litet
hes; det hade han varit, sedan han var kammarhund och låg
Andersen, Sagor och berättelser. II. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
