Sagor och berättelser / Del 2 / 242 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 107. Snögubben

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

under kaminen. — Solen skall nog lära dig att springa; det
såg jag på din företrädare i fjor och på hans företrädare.
Väk! Väk! Och borta äro de alla.

— Jag förstår dig inte, kamrat, sade snögubben. Skall hon
der uppe lära mig att springa? Han menade månen. Ja,
hon sprang ju verkligen nyss, då jag såg stint på henne; nu
smyger hon fram från ett annat håll.

Jag förstår dig inte, kamrat, sade snögubben.

— Du vet ingenting, sade bandhunden; men du är då också
nyss hopkladdad. Den, som du nu ser, kallas månen, den,
som gick, var solen; hon kommer igen i morgon, hon lär dig
nog att springa ned i vallgrafven. Vi få snart förändring i
väderleken; det kan jag känna på mitt venstra bakben, det
rister i det. Vi få väderskifte.

— Jag förstår honom inte, sade snögubben; men jag har
en känsla af att det är någonting obehagligt han säger. Hon
som glödde och gick ned, hon som han kallar solen, hon är inte
heller min vän, det säger mig min känsla.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>