Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 107. Snögubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klara röst. Hör så hes jag ur! Väk! Väk! Det blef slutet
på visan.
Snögubben hörde icke längre på; han såg oaflåtligt in i
hushållerskans källarvåning, ned i hennes rum, der kaminen stod
på sina fyra jernfötter och såg ut att vara lika stor som
snögubben sjelf.
— Det knakar så underligt uti mig, sade han. Skall jag
aldrig komma dit in? Det är en oskyldig önskan, och våra
oskyldiga önskningar
böra dock visst bli
uppfylda. Detta är
min högsta önskan,
min enda önskan, och
det skulle vara
nästan orättvist, om
den inte blefve
tillfredsstäld. Jag
måste dit in; jag måste
luta mig mot
henne, om jag än skall
krossa fönstret.
— Dit in kommer
du aldrig, sade
bandhunden, och komme
du till kaminen, så
vore du väk, väk!
— Jag är så godt
som väk, sade
snögubben. Jag tror att
jag går tvärt af.
 |
| En morgon störtade han omkull. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
