Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 1. Lille Rudy - 2. Resan till det nya hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— I fången honom inte! I fån honom inte! sade de.
— Större och starkare har jag fångat och fått! sade
isjungfrun.
Då sjöngo solens döttrar en sång om vandringsmannen, hvars
kappa hvirfvelvinden slet af och förde bort i stormande flygt:
— Omhöljet tog vinden bort, men icke mannen; honom
kunnen I, kraftens bara, gripa, men inte hålla; han är starkare,
han är mera ande än till och med vi; han stiger högre än
solen, vår moder; han har trollordet, som binder vind och
vatten, så att de måste tjena och lyda honom. I lösen den
tunga, tryckande tyngden, och han lyfter sig högre.
Så vackert ljöd den klockklingande kören.
Och hvarje morgon lyste solstrålarna in genom det enda
lilla fönstret i morfars hus, in på det stilla barnet;
solstrålarnas döttrar kysste honom; de ville upptina, uppvärma, en
gång taga bort de iskyssar, gletschernas kungliga mö hade
gifvit honom, då han i sin döda moders sköte låg i den djupa
isklyftan och der räddades såsom genom ett underverk.
2. Resan till det nya hemmet.
Och nu var Rudy åtta år; hans farbror i Rhônedalen, på
andra sidan bergen, ville taga gossen till sig; der kunde han
få bättre uppfostran och bättre taga sig fram; detta insåg
äfven morfar och släpte honom derför ifrån sig.
Rudy skulle bort. Det var flere än morfar att taga afsked
af; det var först och främst Ajola, den gamla hunden.
— Din far var postbud, och jag var posthund, sade Ajola.
Vi ha farit upp och ned, jag känner hundarna och menniskorna
med på andra sidan bergen. Att tala mycket var inte min
vana; men nu, då vi väl inte ha lång tid att tala med
hvarandra, vill jag tala litet mera än vanligt. Jag skall berätta
dig en historia, som jag alltid gått och tuggat på; jag kan
inte förstå den, och det kan du inte heller, men det kan nu
också göra det samma, ty det har jag fått ut ur den, att det
inte är så alldeles riktigt deladt här i verlden, hvarken för
hundar eller menniskor; inte alla äro skapade för att ligga i
knä eller sörpla mjölk. Jag har inte blifvit vand vid det,
men jag har sett en hundvalp åka med i postvagn och der
ha menniskoplats. Frun, som var herskap åt honom, eller som
han var herskap åt, hade med sig en mjölkflaska, som hon gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
