Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 2. Resan till det nya hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
honom ur; sockerbröd fick han, men han gitte inte ens äta
det, utan bara luktade på det, och så åt hon det sjelf. Jag
sprang i smuts vid sidan af vagnen, så hungrig som en hund
kan vara; jag tuggade på mina egna tankar, det var inte i
sin ordning — men det är nog mycket, som inte är det. Måtte
du få komma i knä och åka i vagn; men det kan man inte
sjelf skaffa sig; jag har inte kunnat det, hvarken genom att
skälla eller gapa.
Detta var Ajolas tal, och Rudy tog honom om halsen och
kysste honom midt på hans våta nos, och så tog han katten
i sin famn; men denna vred sig dervid.
— Du blir mig för stark, och mot dig vill jag inte begagna
klorna. Klättra du bara öfver bergen; jag har ju lärt dig
att klättra. Tro aldrig att du faller ned, så håller du dig
nog uppe! Och så sprang katten; ty han ville icke låta Rudy
se, att sorgen lyste ut ur ögonen på honom.
Hönsen sprungo på golfvet, den ena hade mist sin stjert;
en resande, som ville vara jägare, hade skjutit af stjerten,
emedan mannen tog hönan för en roffågel.
— Rudy ämnar sig öfver bergen, sade den ena hönan.
— Han har alltid brådt om, sade den andra, och jag tycker
inte om att taga afsked. Och så trippade de bort båda två.
Af getterna tog han äfven afsked, och de ropade: Med! Med!
Mäh! Och det var så sorgligt.
Det var bland traktens folk två raska vägvisare, som just
skulle öfver bergen; de ämnade sig ned på den andra sidan
vid Gemmi; dem följde Rudy med, och det till fots. Det var
en sträng marsch för en så liten pys; men krafter hade han
och ett mod, som aldrig kunde tröttna.
Svalorna flögo ett stycke med: »Vi och I! och I och vi!»
sjöngo de. Vägen gick öfver den strida Lütschine, som i många
små strömmar störtar fram från Grindelwaldgletscherns svarta
klyfta; lösa trädstammar och klippstycken tjena här som bro.
Nu voro de uppe vid den lilla alskogen och började att gå
uppför berget, tätt invid der gletschern hade löst sig från
bergsidan, och så gingo de ut på gletschern öfver isblock och
utomkring dem; krypa litet och gå litet måste Rudy. Hans ögon
strålade af idel glädje, och så trampade han med sina
jernbeslagna bergskor så hårdt, som om han velat sätta märke der
han gick fram. Den svarta jordfällning, som bergströmmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
