Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 2. Resan till det nya hemmet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars makt och vilja är att fånga och begrafva. Solen brände
het, snön var så bländande och liksom öfversållad med små
hvitblå, gnistrande diamanter. Otaliga insekter, i synnerhet
fjärilar och bin, lågo i massa döda på snön: de hade vågat
sig för högt upp, eller hade vinden fört dem uppåt, tills de
dogo i denna köld. Kring Wetterhorn hängde liksom en
finkardad, svart ulltapp, ett hotande moln; det sänkte sig,
bugnande af hvad det gömde inom sig, en »föhn», väldig i sin
kraft, då den bröt lös. Intrycket af hela vandringen,
nattqvarteret här uppe och vägen vidare fram, de djupa
fjällklyftorna, der vattnet under en tid, så lång att tanken
svindlar dervid, hade genomsågat stenblocken, fäste sig oförgätligt
i Rudys minne.
En öfvergifven stenbygning på andra sidan snöhafvet gaf
hägn och skydd åt dem under natten; här funno de träkol
och granqvistar; brasan blef snart tänd, nattlägret tillredt så
godt man kunde; männen satte sig omkring elden, rökte sina
pipor och drucko den varma, kryddade dryck, de sjelfva hade
tillagat. Rudy fick äfven sin andel, och man talade om
alplandets hemlighetsfulla väsenden, om de sällsamma jätteormarna
i de djupa sjöarna, om nattfolket, spökhären, som bar den
sofvande genom luften till den underbara, simmande staden
Venezia, om den vilde herden, som dref sina svarta får öfver
betesmarken; hade man än icke sett dessa, hade man dock
hört ljudet af deras klockor, hört hjordens hemska läte. Rudy
lyssnade med nyfikenhet, men utan all fruktan, sådan kände
han ej till, och då han lyssnade, trodde han sig höra det
spöklika, ihåliga lätet; ja, det blef allt mera högljudt;
karlarne hörde det äfven, stannade i sitt tal, lyssnade och sade
till Rudy, att han ej finge somna.
Det var en »föhn», som blåste, den våldsamma stormvind,
som kastar sig från bergen ned i dalen och i sin våldsamhet
bryter af träd, som om de vore rör, flyttar trähusen från
flodens ena strand till den andra, såsom vi flytta en schackbricka.
En timme hade förflutit, då de sade till Rudy, att det nu
var öfverståndet och att han nu kunde sofva, och trött af
vandringen somnade han liksom på befallning.
Tidigt på morgonen bröto de upp. Solen belyste denna dag
för Rudy nya berg, nya gletscher och snöfält. De hade
kommit in i kantonen Wallis och voro på andra sidan den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
