Sagor och berättelser / Del 2 / 268 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 2. Resan till det nya hemmet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hade gjutit ut öfver gletschern, gaf denna ett kalklikt
utseende, men den blågröna, glasaktiga isen lyste dock igenom;
de små dammarna, indämda af uppskrufvade isblock, måste
man gå omkring, och på denna vandring kom man nära en
stor sten, som låg gungande på randen af en isklyfta; stenen
kom ur jemvigt, föll, rullade och lät ekot dundra nedifrån
gletscherns ihåliga, djupa gångar.

Det var flere än morfar att taga afsked af.

Uppåt, ständigt uppåt gick det; sjelfva gletschern sträckte
sig i höjden som en flod af vildt upptornade ismassor, klämda
mellan branta klippor. Rudy tänkte ett ögonblick på hvad
som hade blifvit honom berättadt, att han med sin mor hade
legat nere i en af dessa köldutandande klyftor; men snart
voro dessa tankar åter borta; det förekom honom som en
annan historia af
de många han
hade hört. En
och annan
gång, då
karlarne trodde,
att det var litet
för svårt för
den lille
parfveln att stiga
uppåt, räckte
de honom
handen; men han
var icke trött,
och på
glanskisen stod han
lika fast som
en gems. Nu kommo de in på klippmark, än mellan mosslösa
stenar, än in mellan låga granar och åter ut på den gröna
betesmarken, ständigt vexlande, ständigt nytt. Rundt omkring
reste sig snöberg, på hvilka han, såsom hvarje barn här, kände
namnen: Jungfrun, Munken och Eiger. Rudy hade aldrig förr
varit så högt, aldrig förr beträdt det vidsträckta snöhafvet;
det låg der med sina orörliga snövågor, af hvilka vinden
blåste enstaka flagor, såsom den blåser skummet af hafvets vatten.
Gletscher vid gletscher hålla hvarandra, om man så får säga,
hand i hand; en hvar af dem är ett glaspalats åt isjungfrun,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>