Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 5. På hemvägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
rullade trädstammar, som från höjden sågo ut som pinnar, men
dock voro nära nog masttunga träd. Lütschine brusade sitt
enformiga ackord, vinden susade, molnen seglade. Tätt bredvid
Rudy gick plötsligt en ung flicka, han hade icke märkt henne,
förr än hon var strax invid honom. Äfven hon ämnade sig
öfver fjället. Hennes ögon hade en sådan makt, att man måste
se in i dem; de voro så sällsamt glasklara, så djupa,
bottenlösa.
— Har du någon käraste? frågade Rudy. Alla hans
tankar voro uppfylda af att ega en käresta.
— Nej, det har jag inte, sade hon och skrattade; men det
var som hon ej talat ett sant ord. Låtom oss inte gå en
omväg! fortfor hon. Vi måste mera åt venster; det är genare.
— Ja, för att falla i en isklyfta, sade Rudy. Känner du
inte vägen bättre och vill ändå vara vägvisare!
— Jo, jag känner just vägen, sade hon, och jag har mina
tankar med mig. Dina äro nog der nere i dalen; här uppe
skall man tänka på isjungfrun; hon är inte god på
menniskorna, säga menniskorna.
— Jag är inte rädd för henne, sade Rudy; hon måste släppa
mig, då jag var barn; jag skall nog slippa undan henne nu,
då jag är äldre.
Och mörkret tog till, regnet föll, snön kom; den lyste, den
bländade.
— Räck mig din hand, så skall jag hjelpa dig att klättra!
sade flickan, och hon vidrörde honom med iskalla fingrar.
— Du hjelpa mig! sade Rudy. Ännu har jag inte behöft
qvinnohjelp för att klättra! Och han gick raskare på, bort
ifrån henne; snöyran slog sig som en gardin omkring honom,
vinden susade, och bak efter sig hörde han, huru flickan
skrattade och sjöng; det lät så underligt. Det var säkert något
trolltyg uti isjungfruns tjenst; Rudy hade hört talas derom,
då han som liten tillbragte en natt här uppe under en
vandring öfver bergen.
Snön föll mindre tätt, molnet låg under honom; han såg
sig tillbaka, men såg icke mera till någon; men han hörde
skratt och jodlande, och icke lät det, som om det kommit från
en menniska.
Då Rudy ändtligen uppnådde bergets öfversta del, der
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
