Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 5. På hemvägen - 6. Besöket i qvarnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bergstigen gick ned mot Rhônedalen, såg han i den klara, blå
luftstrimman, åt Chamouny till, två klara stjernor; de lyste så
tindrande, och han tänkte på Babette, på sig sjelf och sin
lycka och blef varm vid dessa tankar.
6. Besöket i qvarnen.
— Herskapssaker för du i huset! sade den gamla
fostermodern, och hennes sällsamma örnögon blixtrade; hon rörde
den magra halsen ännu hastigare i sällsamma vridningar.
Lyckan är med dig, Rudy. Jag måste kyssa dig, min söte gosse.
Och Rudy lät sig kyssas; men det syntes på hans ansigte,
att han fann sig i omständigheterna, de små husliga obehagen.
— Hvad du ser bra ut, Rudy! sade den gamla qvinnan.
— Inbilla mig inte något! sade Rudy och skrattade; det
gladde honom ändå.
— Jag säger det ännu en gång, sade den gamla qvinnan,
lyckan är med dig.
— Ja, i det fallet tror jag dig, sade han och tänkte på
Babette.
Aldrig förr hade han så som nu längtat efter den djupa
dalen.
— De måste nu ha kommit hem, sade han till sig sjelf.
Det är redan två dagar öfver tiden, då de skulle komma hit.
Jag måste till Bex.
Och Rudy kom till Bex, och mjölnarens var hemma. Han
blef väl mottagen, och helsningar fick han från familjen i
Interlaken. Babette talade icke mycket; hon hade blifvit så
tyst, men ögonen talade; detta var också alldeles tillräckligt
för Rudy. Mjölnaren, som annars gerna förde ordet, — han
var van vid att man alltid skrattade åt hans infall och
ordlekar, han var ju den rike mjölnaren — tycktes hellre höra
Rudy berätta om jagtäfventyr, besvärligheter och faror, som
gemsjägarne hade att utstå uppe på de höga fjälltinnarna, och
huru man måste krypa utåt de osäkra snölister, som väder och
vind kitta fast vid fjällkanten, krypa på de djerfva broar som
snöyran kastat öfver de djupa afgrunderna. Rudy såg så käck
ut, hans ögon lyste, medan han berättade om jägarlifvet, om
gemsens klokhet och djerfva språng, om den starka »föhn» och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
