Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 9. Isjungfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
låter sig bäras upp på det öfversta snöfältet och i det starka
solljuset sträcker sig på de hopyrda bolstrarna; der satt hon
och skådade med långsynt blick ned i de djupa dalarna, der
menniskorna, likt myror på den solbelysta stenen, brådskande
rörde sig.
— Själskrafter, såsom solens barn kalla er! sade isjungfrun.
Kryp ären I! En rullande snöboll, och I och edra hus och
städer äro krossade och bortsopade! Och hon lyfte sitt stolta
hufvud högre och såg med dödsblixtrande ögon vida omkring
och djupt ned. Men från dalen ljöd ett rullande, sprängning
af klippor, menniskoverk; vägar och jernvägstunlar blefvo
anlagda.
— De leka mullvad, sade hon; de gräfva gångar; derför
höras ljud liknande gevärsskott. Flyttar jag mina slott, så
brusar det starkare än åskans dunder.
Från dalen höjde sig en rök; den rörde sig framåt som
en fladdrande slöja, en vajande fjäderbuske från lokomotivet,
som på den nyss öppnade jernvägen drog bantåget, denna
slingrande orm, hvars leder äro vagn vid vagn; pilsnabbt sköt
det fram.
— De leka herrar der nere, själskrafterna! sade isjungfrun.
Naturmakternas krafter äro dock de rådande! Och hon skrattade
och hon sjöng, så att det skallade i dalen.
— Nu rullade en lavin, sade menniskorna der nere. Men
solens barn sjöngo ännu högre om menniskotanken, som
råder, som spänner hafvet under ok, flyttar berg, fyller dalar,
menniskotanken, som är naturkrafternas herre. Just i samma
stund kom fram öfver snöfältet, der isjungfrun satt, ett
sällskap af resande; de hade med tåg bundit sig fast vid
hvarandra för att vara som en större kropp på den glatta isytan,
vid de djupa afgrunderna.
— Kryp! sade hon. I skullen vara naturmaktens herrar!
Och hon vände sig ifrån dem och såg gäckande ned i den
djupa dalen, der jernvägståget brusade förbi.
— Der sitta de, dessa tankar! De sitta i krafternas våld!
Jag ser en hvar af dem. — En sitter stolt som en kung,
ensam. Der sitta de i klump; der sofver hälften; och när
ångdraken stannar, stiga de ur, gå sin gång. Tankarna gå ut
i verlden! Och hon skrattade.
— Der rullade åter en lavin! sade de der nere i dalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
