Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 12. Onda makter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Just den! sade flickan och slog vin i skålen, satte den
för hans läppar, och han drack. Lefnadsglädje strömmade
genom hans blod, hela verlden var hans, tyckte han; hvarför
plåga sig? Allt är till för att skänka oss njutning och lycka!
Lifvets ström är glädjens ström; att ryckas med af den, låta
sig bäras af den, det är lycksalighet. Han såg på den unga
flickan; det var Annette och likväl icke Annette, ännu mindre
trollfantomet, såsom han hade kallat henne, som han mötte
vid Grindelwald. Flickan här på berget var frisk som den
nyfallna snön, svällande som alprosen och lätt som en killing,
dock alltid skapad af Adams refben, menniska som Rudy. Och
han slingrade sina armar omkring henne, såg in i hennes
underbart klara ögon, blott en sekund var det, och i denna, ja,
förklara, gif oss det i ord — var det andens eller dödens lif,
som fylde honom? Blef han lyft eller sjönk han ned i det
djupa, dräpande issvalget, djupare, allt djupare? Han såg
isväggarna som ett blågrönt glas; ändlösa klyftor gapade rundt
omkring, och vattnet droppade klingande som ett klockspel och
dertill så perlklart, lysande i blåhvita lågor. Isjungfrun gaf
honom en kyss, som trängde isande genom hans ryggkotor in i
hans panna; han uppgaf ett smärtans skri, ryckte sig lös,
vacklade och föll; det blef natt för hans ögon, men han öppnade
dem åter. Onda makter hade drifvit sitt spel.
Borta var alpflickan, borta den skyddande kojan; vattnet
rann ned utför den nakna klippväggen, snön låg rundt
omkring.
Rudy skälfde af köld, våt inpå bara kroppen, och hans ring
var borta, förlofningsringen, som Babette hade gifvit honom.
Hans bössa låg bredvid honom i snön; han tog den, ville
skjuta af den, den klickade. Våta skyar lågo som fasta
snömassor i klyftan; svindeln satt der och lurade på det kraftlösa
bytet, och under svindeln klingade det i den djupa klyftan,
som om ett klippblock störtade ned, krossade och bortryckte
allt, som ville hejda det i fallet.
Men i qvarnen satt Babette och grät; Rudy hade icke varit
der på sex dagar, han, som hade orätt, han, som borde be
henne om förlåtelse, ty af hela sitt hjerta älskade hon honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
