Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 13. I mjölnarens hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
13. I mjölnarens hus.
— Det är ett förskräckligt bråk med de der menniskorna!
sade stugkatten till kökskatten. Nu har det åter gått sönder
för Babette och Rudy. Hon gråter, och han tänker visst inte
mera på henne.
— Det tycker jag inte om, sade kökskatten.
— Inte jag heller, sade stugkatten; men jag vill inte sörja
öfver det. Babette kan ju bli käresta åt de der röda
polisongerna. Han har dock inte heller varit här, sedan han
ämnade sig upp på taket.
Onda makter drifva sitt spel, utom oss och inom oss; det
hade Rudy förnummit och tänkt öfver. Hvad hade
försiggått omkring honom och uti honom der högt uppe på berget?
Var det syner eller en feberdröm? Aldrig förr hade han känt
till feber eller sjukdom. En blick in i sig sjelf hade han
kastat, i det han dömde Babette. Han tänkte på den vilda
jagten i sitt hjerta, den heta »föhn», som nyss bröt lös der.
Kunde han bikta allt för Babette, hvarje tanke som i
frestelsens stund kunde öfvergå till handling hos honom? Hennes
ring hade han förlorat, och just genom denna förlust hade hon
återvunnit honom. Kunde hon bikta sig för honom? Det var
som om hans hjerta velat brista, då han tänkte på henne;
så många minnen uppstego; han såg henne lifs lefvande,
skrattande, ett ystert barn; månget kärleksfullt ord, som hon hade
talat i sitt hjertas fullhet, flög som en solglimt in i hans
bröst, och snart var det ett helt solsken der inne för Babette.
Hon måste kunna bikta sig för honom, och hon skulle det.
Han kom till qvarnen; det blef bikt af, den började med
en kyss och slutade med att Rudy var syndaren; hans stora
fel var, att han kunnat tvifla på Babettes trohet; det var
nästan afskyvärdt af honom. Ett sådant misstroende, en sådan
häftighet kunde föra dem båda i olycka. Ja, helt säkert!
Och derför höll Babette en liten predikan för honom; den
roade henne sjelf och den klädde henne så väl; men i ett
hade Rudy rätt: gumors slägting var en gapflabb; hon skulle
bränna upp den bok, han hade skänkt henne, och icke ega det
ringaste, som kunde erinra henne om honom.
— Nu är det öfverståndet! sade stugkatten. Rudy är här
igen; de förstå hvarandra, och det är den största lyckan, säga de.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
