Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 14. Syner i natten - 15. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han var redan i rummet, då hon kom dit ned, och snart
bar det af till Villeneuve. De voro så lyckliga de två, och
mjölnaren med; han skrattade och strålade i det yppersta lynne;
en god far, en hederlig själ var han.
— Nu äro vi herskapet här hemma! sade stugkatten.
15. Slutet.
Det var ännu icke afton, då de tre glada menniskorna hunno
fram till Villeneuve och intogo sin måltid. Mjölnaren satte
sig i länstolen med sin pipa och tog sig en liten lur. Det
unga brudfolket gick arm i arm ut ur staden, framåt körvägen
under de buskbevuxna klipporna, längs den blågröna, djupa
sjön; det dystra Chillon speglade sina gråa murar och tunga
torn i det klara vattnet; den lilla ön med de tre akasiorna
låg ännu närmare; den såg ut som en bukett på sjön.
— Det måste vara vackert der borta! sade Babette. Hon
kände åter den största lust att komma dit öfver, och denna
önskan kunde genast uppfyllas; det låg en båt vid stranden,
tåget, som höll fast den, var lätt att lösa upp. Man såg
ingen, som man kunde bedja om tillåtelse, och så tog man båten
utan vidare omständigheter; Rudy förstod sig nog på att ro.
Årorna grepo som fiskens fenor i det fogliga vattnet; det
är så böjligt och dock så starkt, det är idel rygg till att bära,
idel mun till att sluka, mildt leende, sjelfva mjukheten och
likväl skräckinjagande och starkt i att sönderbryta. Det stod
ett skummande kölvatten efter båten, som på få minuter med
de två hann öfver till ön, der de stego i land. Här var icke
större plats än till en dans för dem båda.
Rudy svängde Babette två, tre gånger omkring, och så satte
de sig på den lilla bänken under de nedhängande akasiorna,
sågo hvarandra in i ögonen, höllo hvarandra i händerna, och
allt rundt omkring strålade i glans från den sjunkande solen.
Granskogarna på bergen fingo ett rödgridelint utseende,
alldeles som blommande ljung, och der träden upphörde och
klippan trädde fram, glödde hon, som om berget varit
genomskinligt; molnen på himmeln lyste som den röda elden, hela sjön
var som det friska, blossande rosenbladet. Allt efter som
skuggorna höjde sig uppför Savoyens snötäckta berg, blefvo
dessa svartblå; men den öfversta tinnen lyste som den röda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
