Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 15. Slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lavan; den återgaf ett moment från bergbildningen, då dessa
massor glödande lyfte sig ur jordens sköte och ännu icke
slocknat. Det var en alpglöd, som Rudy och Babette aldrig trodde
sig ha sett maken till. Det snötäckta Dent du midi hade en
glans som fullmånens skifva, då den höjer sig vid horisonten.
— Så mycken skönhet! Så mycken lycka! sade de båda.
— Mera har jorden inte att gifva mig! sade Rudy. En
aftonstund sådan som denna är ändå ett helt lif! Huru ofta kände
jag inte min lycka, såsom jag känner den nu, och tänkte: om
allting nu slutade, huru lyckligt hade jag icke då lefvat! Huru
välsignad är icke denna verlden! Och dagen slutade, men en
ny började åter, och jag tyckte att den var ännu skönare. Vår
herre är ändå oändligt god, Babette!
— Jag är så lycklig! sade hon.
— Mera har jorden inte att gifva mig! utbrast Rudy.
Och aftonklockorna klingade från Savoyens berg, fran Schweiz’
berg; i guldglans höjde sig i vester det svartblå Jura.
— Gud gifve dig det härligaste och bästa! utbrast Babette.
— Det skall han! sade Rudy. I morgon har jag det. I
morgon är du helt och hållet min, min egen lilla, vackra hustru!
— Båten! ropade Babette i det samma.
Båten, som skulle föra dem tillbaka, hade lossnat och dref
från ön.
— Jag hemtar honom, sade Rudy, kastade af sig rocken,
slet af sig sina stöflar, hoppade i sjön och tog raska tag bort
emot båten.
Kallt och djupt var det klara, blågröna isvattnet från
bergets gletscher. Rudy såg ned deruti, endast en enda blick,
och det var som om han sett en guldring trilla, blänka och
skimra — sin förlorade förlofningsring tänkte han på, och ringen
blef allt större, vidgade sig till en blänkande krets, och i
denna lyste den klara gletschern; ändlösa djupa klyftor gapade
rundt omkring, och vattnet droppade klingande som ett
klockspel och lysande med hvitblå lågor; i ett nu såg hon, hvad
vi måste säga i långa, många ord. Unga jägare och unga
flickor, män och qvinnor, en gång nedsjunkna i gletscherns
klyftor, stodo här lifs lefvande med öppna ögon och leende mun,
och djupt under dem ljöd från begrafna städer kyrkklockornas
klang; menigheten knäböjde under kyrkhvalfvet, isstycken
bildade orgelpipor, fjällströmmen spelade orgeln. Isjungfrun satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
