Sagor och berättelser / Del 2 / 311 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 111. Fjäriln

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

111.

Fjäriln.



Fjäriln ville ha sig en käresta.
Naturligtvis ville han ha sig en
liten nätt en bland blommorna.
Han såg på dem; en hvar satt
så stilla och betänksam på sin
stjelk, såsom en jungfru skall
sitta, när hon icke är förlofvad;
men här voro så många att välja
ibland; det blef så besvärligt;
det ville fjäriln icke vara med
om, och så flög han till
prestkragen. Henne kalla fransmännen Margareta; de
veta att hon kan spå, och det gör hon, i det
älskande plocka blad för blad af henne, och vid hvart
och ett göra de en fråga om kärestan: »Af hjerta? — med
smärta? — älskar mycket? — liten smula? — inte det allra
minsta?» eller något dylikt. En hvar frågar på sitt språk.
Fjäriln kom också för att fråga; han ryckte icke af bladen, utan
kysste hvart och ett, i tanke att man kommer längst med godhet.

— Söta Margareta Prestkrage, sade han, ni är den
klokaste frun bland alla blommorna. Ni förstår att spå. Säg
mig, får jag den eller den? Och hvem får jag? När jag vet
det, kan jag flyga direkt dit och fria.

Men Margareta svarade alls icke. Hon kunde icke tåla, att
han kallade henne fru, ty hon var ju jungfru, och då är man
icke fru. Han frågade andra gången, och han frågade tredje
gången, och då han ej fick ett enda ord af henne, gitte han
icke fråga mera, utan flög utan vidare omständigheter på frieri.

Det var tidigt på våren; det var fullt upp med snödroppar
och krokusar.

De äro mycket nätta, sade fjäriln, täcka små läsbarn, men
något för unga. Han, som alla unga män, såg efter äldre
flickor. Derefter flög han till sipporna; de voro honom litet
för beska; violerna voro litet för svärmiska, tulpanerna för
prålande, pingstliljorna för borgerliga, lindblommorna för små
och så hade de så stor slägt; äpleblommorna voro ju riktigt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>