- Project Runeberg -  Sagor och berättelser / Del 2 /
310

(1877) [MARC] Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 110. Isjungfrun - 15. Slutet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tystnad ljöd, tyckte hon, ännu Rudys ord, de sista han här
sade: »Mera lycka har jorden inte att gifva mig!» De ljödo
i glädjens fullhet, de upprepades i smärtans flöde.

*



Ett par år hafva sedan dess förflutit. Sjön ler, stränderna
le; vinrankan sätter svällande drufvor; ångfartyg med vajande
flaggor ila förbi, lustbåtar med sina två utspända segel flyga
som hvita fjärilar öfver vattenspegeln; jernvägen öfver Chillon
är öppnad, den leder djupt in i Rhônedalen. Vid hvarje
station stiga främmande ur; de komma med sin i rödt inbundna
resehandbok och läsa sig till hvad märkvärdigt de hafva att
se. De besöka Chillon, de se der ute i sjön den lilla ön med
de tre akasiorna och läsa i boken om brudparet, som en
afton 1856 seglade dit öfver, om brudgummens död och: »först
följande morgonen hörde man på stranden brudens förtviflade
skrik.»

Men resehandboken berättar ingenting om Babettes stilla lif
hos sin far, icke i qvarnen, der bo nu främlingar, utan i det
vackra huset nära bangården, der hon från fönstret ännu
mången afton ser öfver kastanjträden bort till de snöberg, der
Rudy en gång tumlade om. Hon ser i aftonstunden alpglöden,
solens barn lägra sig der uppe och upprepa sången om
vandringsmannen, hvars kappa hvirfvelvinden ryckte af och förde
bort; omhöljet och icke mannen tog den.

Det är rosenskimmer på bergets snö, det är rosenskimmer i
hvarje hjerta, der den tanken är: »Gud låter det bästa hända
oss!» Men det blir oss icke alltid uppenbaradt, såsom det blef
för Babette i hennes dröm.

*



<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:20:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hcasob/2/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free