Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 112. Psyken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken gestalt? Den mjuka leran böjde sig i skönhetsformer
för hans fingrar, men den följande dagen bröt han, såsom alltid,
sönder hvad han hade skapat.
En dag gick han förbi ett af de rika palats, af hvilka Roma
har många; han stannade der vid den stora, öppna
ingångsporten och såg med bilder smyckade hvalfgångar omsluta en
liten trädgård, som var öfverfull af de skönaste rosor. Stora,
hvita kallor med sina gröna, saftiga blad sköto upp i
marmorbassinen, der det klara vattnet plaskade; och här förbi
sväfvade en gestalt, en ung flicka, dottern i detta furstliga hus,
så fin, så lätt, så skön. En sådan qvinna hade han aldrig sett,
jo, målad af Rafaelle, målad som Psyke, i ett af Romas palats.
Ja, der var hon målad, här gick hon lefvande.
I hans tanke och hjerta var hon lefvande; och han gick
hem i sitt fattiga rum och formade i leran Psyke; det var
den rika, unga romarinnan, den ädelborna qvinnan; och för
första gången såg han med tillfredsställelse på sitt verk. Det
hade betydelse, det var hon. Och vännerne, som sågo det,
jublade högt i glädje; detta arbete var en uppenbarelse af
hans konstnärsstorhet, den, som de förut hade erkänt; verlden
skulle nu erkänna den.
Leran är visserligen köttfull och lefvande, men den har
icke marmorns hvithet och varaktighet. I marmorblocket måste
Psyken här få lif, och det dyrbara marmorstycket hade han;
det hade redan i många år, såsom föräldrarnas egendom, legat
på gården; buteljskärfvor, fenkålsstjelkar, lemningar af
ärtskockor och dylikt lågo hopade öfver det och sölade ned det,
men inuti var det som bergets snö; från detta skulle Psyken
höja sig.
En dag hände det sig så — ja, den klara stjernan berättar
intet derom, hon såg det inte, men vi veta det — att ett
förnämt romerskt sällskap kom in på den trånga, oansenliga
gatan. Vagnen höll ett litet stycke derifrån; sällskapet kom för
att se den unge konstnärens arbete; händelsevis hade det hört
talas derom. Och hvilka voro de förnäma besökande? Stackars
unge man, allt för lycklige unge man kunde han äfven kallas!
Den unga flickan sjelf stod här i rummet, och med hvilket
leende, då hennes fader sade dessa ord: »Det är ju du lifs
lefvande!» Det leendet kan icke formas, den blicken kan
icke återgifvas, den sällsamma blick, hvarmed hon såg på den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
