Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 112. Psyken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
unge konstnären; det var en blick, som lyfte, adlade och —
krossade.
— Psyken måste utföras i marmor! sade den rike herrn.
Och detta var lifsens ord för den döda leran och för det tunga
marmorblocket, liksom det var lifsens ord för den förtjuste
unge mannen.
— Då arbetet är färdigt, köper jag det, sade den furstlige
herrn.
Det var som om en ny tid rullat upp i den fattiga
verkstaden; lif och munterhet lyste der inne, brådska blef der.
Den lysande morgonstjernan såg, huru arbetet skred framåt.
Leran sjelf hade liksom fått själ, sedan hon var här; den böjde
sig i förhöjd skönhet till de kända dragen.
— Nu vet jag hvad lifvet är! jublade han. Det är kärlek;
det är upplyftning i det härliga, hänryckning i det sköna!
Hvad vännerne kalla lif och njutning är förgänglighet, är bubblor
i den jäsande dräggen, icke det rena, himmelska altarvinet,
invigningen till lifvet.
Marmorblocket blef upprest, mejseln högg bort stora stycken;
det mättes, prickar och märken sattes på det, det
handtverksmässiga blef gjordt, tills litet efter hand stenen blef kropp,
skönhetsgestalt, Psyken, skön som Guds afbild i den unga
qvinnan. Den tunga stenen blef sväfvande, dansande, luftigt lätt,
en skön Psyke, med leendet, himmelskt oskyldigt, såsom det
hade afspeglat sig i den unge bildhuggarens hjerta.
Stjernan i den rosenfärgade morgonen såg det och förstod
för visso, hvad som rörde sig hos den unge mannen, förstod
den vexlande färgen på hans kinder, blixten från hans öga,
då han skapade, återgaf hvad Gud hade gifvit.
— Du är en mästare som de i grekernes tid! sade de
förtjusta vännerne. Snart skall hela verlden beundra din Psyke.
— Min Psyke! upprepade han. Min! Ja, det måste hon bli!
Äfven jag är konstnär, såsom dessa stora hädanfarne. Gud
har förunnat mig nådegåfvan, lyft mig högt, liksom den
ädelborna.
Och han sjönk ned på sina knän, grät i tacksamhet mot
Gud — och glömde åter honom för henne, för hennes bild
i marmor, psykegestalten, som stod, liksom skuren i snö,
rodnande i morgonsolen.
I verkligheten skulle han se henne, den lefvande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
