Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 112. Psyken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Campagnan är vacker som prinsessan i marmorslottet; båda
äro Evas döttrar och kunna icke skiljas från hvarandra i
paradiset. Följ du din Angelo! Din engel är jag, lifsens engel.
Det kommer en tid, då du blir gammal, då kroppen sjunker
i hop; och så en vacker solskensdag, då allting ler och jublar,
ligger du som ett visset strå, som inte längre växer. Jag tror
inte hvad presterne säga, att det fins ett lif bortom grafven;
detta är en vacker inbillning, en saga för barn, rolig nog,
när man kan inbilla sig det; jag lefver inte i inbillningar,
utan i verkligheten. Kom med! Blif menniska!
Och han drog honom med sig; han kunde det i detta
ögonblick; det var en eld i den unge konstnärens blod, en
förändring i hans själ, en trängtan efter att slita sig lös från
allt det gamla, allt det han var van vid, slita sig ur sitt
eget gamla jag, och han följde i dag Angelo.
I en utkant af Roma låg en af konstnärer besökt osteria,
bygd inne i ruinen efter ett gammalt badrum; de stora, gula
citronerna hängde mellan det mörka, glänsande löfvet och
betäckte en del af de gamla, rödgula murarna. Osterian
var ett djupt hvalf, nästan som en grotta inne i ruinen; en
lampa brann der inne framför madonnabilden; en stor brasa
flammade i spiseln; här kokades, stektes och brassades; utanför,
under citron- och lagerträd, stod ett par dukade bord.
Muntert och jublande blefvo de två mottagna af vännerne;
litet åt man, mycket drack man, detta gaf munterhet; man
sjöng och spelade gitarr; saltarellan klingade, och den muntra
dansen började. Ett par unga romarflickor, modeller åt de
unga konstnärerne, dansade med och deltogo i munterheten;
två vackra bakkantinnor! Ja, de hade icke psykegestalt, voro
icke fina, vackra rosor, men friska, kraftiga, blossande nejlikor.
Hvad det var varmt denna dag, varmt ännu vid
solnedgången! Eld i blodet, eld i luften, eld i hvarje blick! Luften
sam i guld och rosor, lifvet var guld och rosor.
— Nu ändtligen en gång är du då med! Låt dig föras af
strömmen omkring dig och inom dig!
— Aldrig förr har jag varit så frisk och glad, sade den
unge konstnären. Du har rätt, I han alla rätt, jag var en
narr, en drömmare; menniskan hör till verkligheten och inte
till fantasien.
Med sång och klingande gitarrer drogo de unga männen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
