Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 112. Psyken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nejlikor? — Nej, allt var verkligheten, hvilken han förr icke
hade känt.
I den purpurfärgade luften lyste den klara stjernan; hennes
stråle föll på honom och på marmor-psyken; han sjelf darrade,
då han betraktade oförgänglighetens bild; oren var hans blick,
tyckte han. Han kastade klädet öfver bilden; ännu en gång
vidrörde han det för att afslöja gestalten, men han kunde icke
betrakta sitt verk.
Tyst, mörk, försjunken i
sig sjelf, satt han den långa
dagen; icke förnam han hvad
som rörde sig utanför,
ingen visste hvad som rörde
sig innanför i detta
menniskohjerta.
Det gick dagar, det gick
veckor; nätterna voro längst.
Den tindrande stjernan såg
honom en morgon blek,
feberskälfvande resa sig från
sängen, gå bort till
marmorbilden, lyfta klädet åt
sidan, se med en blick så
smärtsam, så innerlig på sitt
verk och derefter, nästan
dignande under bördan,
släpa statyen ut i trädgården.
Der var en förfallen,
uttorkad brunn, ett hål
kunde den kallas; i den
nedsänkte han Psyken, kastade jord öfver henne och slängde ris
och näslor öfver den friska grafven.
 |
| »Bort! Ned!» var det korta grifttalet. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
