Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 112. Psyken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och orden föllo som varma solstrålar på den våta, jäsande
marken; den ångade och uppsände dimmoln, tankebilder, bilder,
som hade sin verklighet; och från dessa simmande öar såg
han ned öfver menniskolifvet: misstag, gäckade förhoppningar
var det, hade det varit för honom. Konsten var en
trollqvinna, som bar oss in i fåfänglighet, in i jordiska lustar.
Falska voro vi mot oss sjelfva, falska mot våra vänner, falska
mot Gud. Ormen talade alltid i oss: »Smaka och du skall
blifva som Gud!»
Nu först tyckte han sig ha förstått sig, funnit vägen till
sanningen och friden. I kyrkan var Guds ljus och klarhet, i
munkcellen det lugn, der menniskoträdet kunde växa upp
genom evigheten.
Broder Ignatius uppmuntrade hans tanke, och beslutet stod
fast. Ett verldsbarn blef en kyrkans tjenare, den unge
konstnären afsade sig verlden, gick i kloster.
Huru kärleksfullt, huru gladt helsades hon icke af bröderne!
Huru söndagsfestlig var icke invigningen! Gud, syntes det
honom, var i kyrkans solsken, strålade i det från de heliga
bilderna och från det blanka korset. Och då han nu i
aftonstunden, vid solnedgången, stod i sin lilla cell och öppnade
fönstret, såg ut öfver det gamla Roma, de sönderbrutna
templen, det väldiga, men döda Colosseum, såg det i vårens tid,
då akasiorna blommade, murgrönan var frisk, rosorna flödade
fram, citroner och oranger lyste, palmerna viftade, kände han
sig gripen och upplyft så som aldrig förr. Den öppna, stilla
Campagnan sträckte sig mot de blånande, snötäckta bergen,
hvilka sågo ut som om de varit målade på luften; allt
sammansmältande, utandande frid och skönhet, så simmande, så
drömmande — en dröm alltsammans!
Ja, en dröm var verlden här, och drömmen råder i timmar
och kan komma igen i timmar, men klosterlifvet är ett lif af
år, långa, många.
Inifrån kommer mycket, som gör menniskan oren, det måste
han sanna. Hvad var det för lågor, som stundom
genomflammade honom? Hvad var det för ett källsprång af det onda,
det, som han icke ville, som ständigt välde fram? Han
straffade sin kropp, men inifrån kom det onda. Hvad var det för
en andens del i honom, hvilken så smidig som ormen snodde
sig om sig sjelf och kröp med hans samvete in under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
