Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 112. Psyken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
här inne! Min hemlighet är min fånge; släpper jag honom,
är jag hans!
Och gudskraften i honom led och stred.
— Herre! Herre! utbrast han i sin förtviflan, var
barmhertig, gif mig tro! — Din nådegåfva kastade jag ifrån mig,
min sändning i denna verlden! Jag saknade kraften, du gaf
mig den icke. Odödligheten, Psyken i mitt bröst — bort,
ned! — begrafvas skall hon såsom den der Psyken, min bästa
lifsglimt! — Aldrig uppstår hon ur grafven!
Stjernan i den rosenröda luften lyste, stjernan, som för visso
skall slockna och blåsas bort, medan själarna lefva och lysa;
den dallrande strålen föll på den hvita väggen; men ingen skrift
tecknade hon der om härligheten
i Gud, om nåden, om allkärleken,
den som klingar i den troendes
bröst.
— Psyken här inne aldrig dö!
— Lefva i medvetande? — Kan
det ofattliga ske ? — Ja, ja,
ofattligt är mitt jag. Ofattlig du, o
herre! Hela din verld ofattlig;
— ett underverk af makt,
härlighet — kärlek!
Hans ögon lyste, hans ögon
brusto. Kyrkklockans klang var det
sista ljudet öfver honom, den döde.
Och han kom ned i jord, hemtad
från Jerusalem, blandad med stoft
af fromma döda.
![]() |
Han var en kyrkans son. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>