Sagor och berättelser / Del 2 / 324 (1877) Author: H. C. Andersen Translator: Carl Johan Backman, August Strindberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 112. Psyken

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

här inne! Min hemlighet är min fånge; släpper jag honom,
är jag hans!

Och gudskraften i honom led och stred.

— Herre! Herre! utbrast han i sin förtviflan, var
barmhertig, gif mig tro! — Din nådegåfva kastade jag ifrån mig,
min sändning i denna verlden! Jag saknade kraften, du gaf
mig den icke. Odödligheten, Psyken i mitt bröst — bort,
ned! — begrafvas skall hon såsom den der Psyken, min bästa
lifsglimt! — Aldrig uppstår hon ur grafven!

Stjernan i den rosenröda luften lyste, stjernan, som för visso
skall slockna och blåsas bort, medan själarna lefva och lysa;
den dallrande strålen föll på den hvita väggen; men ingen skrift
tecknade hon der om härligheten
i Gud, om nåden, om allkärleken,
den som klingar i den troendes
bröst.

— Psyken här inne aldrig dö!
— Lefva i medvetande? — Kan
det ofattliga ske ? — Ja, ja,
ofattligt är mitt jag. Ofattlig du, o
herre! Hela din verld ofattlig;
— ett underverk af makt,
härlighet — kärlek!

Hans ögon lyste, hans ögon
brusto. Kyrkklockans klang var det
sista ljudet öfver honom, den döde.
Och han kom ned i jord, hemtad
från Jerusalem, blandad med stoft
af fromma döda.

Han var en kyrkans son.

Efter åratal togs benranglet fram, såsom de döda munkarnes
före honom; det ikläddes den bruna kåpan, fick ett radband
i handen och stäldes i en nisch af menniskoben, som hittats
här på klostrets grafplats. Och solen lyste utanför, och
rökelsen doftade der inne; mässorna lästes.

Åratal gingo.

Kotor och ben föllo ifrån hvarandra, om hvarandra;
dödskallar stäldes upp, de bildade en hel yttermur åt kyrkan. Der
stod äfven hans i det brännande solskenet; der voro så många,
många döda; ingen kände nu namnen på dem, icke heller på
honom. Och se! I solskenet rörde sig något lefvande inne i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>