Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 112. Psyken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
allkärlekens kåpa och tröstade: helgonen bedja för oss, modern
beder för oss, Jesus sjelf har gifvit sitt blod för oss? Var det
barnasinne eller ungdomens lätta sinne, som gjorde att han
hängaf sig åt nåden och tyckte sig lyft af den, lyft öfver så
många; ty han hade ju stött ifrån sig verldens fåfänglighet,
han var en kyrkans son.
En dag, efter många år, mötte han Angelo, som kände igen
honom.
— Menniska! sade han; ja, det är du! Är du nu lycklig?
— Du har syndat mot Gud och kastat hans nådegåfva ifrån
dig, förspilt din sändning i denna verlden. Läs liknelsen om
de anförtrodda punden! Den mästaren, som berättade den, han
gaf sanning! Hvad har du nu vunnit och funnit? Skapar du
dig inte ett drömlif, skapar dig en religion efter ditt hufvud,
såsom de nog alla göra? Om nu allt vore en dröm, en fantasi,
endast vackra tankar!
— Vik ifrån mig, Satan! sade munken och gick bort från
Angelo.
— Det fins en djefvul, en personlig djefvul! Jag såg honom
i dag, mumlade munken. Jag räckte honom en gång ett
finger, han grep min hela hand. — Nej! suckade han; i mig
sjelf är det onda, och i denne man är det onda, men han
krossas inte deraf, han går med upprätt panna, har sitt
välbefinnande; — och jag griper efter mitt välbefinnande i religionens
tröst! — Om den bara vore en tröst! Om allt här, liksom
verlden, som jag lemnade, endast vore vackra tankar, ett
bedrägeri, såsom de röda aftonskyarnas skönhet är, såsom det
böljblå sköna i de fjerran bergen! Nära invid äro de
annorlunda. Evighet, du är som den stora, oändliga, lugna ocean,
som vinkar, kallar, fyller oss med aningar, och om vi stiga
dit ut, så sjunka vi, vi försvinna — dö — upphöra att vara
till! — Bedrägeri! Bort! Ned!
Och utan tårar, försjunken i sig sjelf, satt han på sitt hårda
läger, knäböjande — för hvilken? För stenkorset, som satt i
muren? Nej, vanan lät kroppen sjunka i denna ställning.
Ju djupare han såg in i sig sjelf, desto mörkare syntes det
honom. »Intet der inne, intet der ute! Detta lif förspildt!»
Och denna tankesnöboll rullade, växte, krossade honom —
utplånade honom.
— Ingen törs jag gifva förtroende om den gnagande masken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
