Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 114. Lyktgubbarne äro i sta’n, sade kärrfrun
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sagorna, och nu ville bli uppsökt. Blefve hon funnen, så
strålade hon i ny härlighet, vackrare än någonsin förr.
— Hvem vet! Kanske ligger hon gömd i de bortkastade
halmstråna, som vippa på brunnskanten. Försigtigt! Försigtigt!
Kanske har hon gömt sig i en vissen blomma, inlagd i någon
af de stora böckerna på hyllan.
Och mannen gick dit och öppnade en af de allra nyaste för
att få upplysning af; men der låg ej någon blomma, der stod
att läsa om Holger Danske; och mannen läste, att hela den
historien var uppdiktad och hopsatt af en munk i Frankrike,
att det var en roman, som blifvit »öfversatt och tryckt på
danska», att Holger Danske alldeles icke hade funnits till och
således alldeles icke skulle komma igen, som vi hade sjungit
om och så gerna velat tro på. Det var med Holger Danske
som med Wilhelm Tell, idel munväder, ej att lita på, och det
stod i boken sammanskrifvet med stor lärdom.
— Ja, jag tror då hvad jag tror, sade mannen; det växer
inte groblad, der ej någon fot har trampat.
Och han tillslöt boken, satte den på hyllan och gick sedan
bort till de friska blommorna i fönstret; der hade kanske
sagan gömt sig i den röda tulpanen med de guldgula kanterna,
eller i den friska rosen, eller i den starkt färgade kamelian.
Solskenet låg mellan bladen, men icke sagan.
— Blommorna, som stodo här i sorgens tid, voro alla vida
vackrare; men de blefvo afskurna, hvar enda en, bundna till
kransar, nedlagda i kista, och öfver den breddes flaggan. Kanske
sagan blifvit jordad med de blommorna. Men det borde
blommorna ha vetat af, och kistan skulle ha förnummit det, jorden
skulle ha förnummit det, hvarje litet grässtrå, som sköt upp,
skulle ha berättat det. Sagan dör aldrig.
— Kanske har hon också varit här och knackat på; men
hvem hade då öra för henne, tanke för henne! Man såg mörk,
tungsint, nästan ond ut på vårens solsken, dess fågelqvitter
och allt det behagliga gröna; ja, tungan kunde icke bära de
gamla folkfriska sångerna, de blefvo skrinlagda jemte så
mycket, som vårt hjerta hade kärt. Sagan kan mycket väl ha
knackat på; men man hörde henne inte, sade henne inte
välkommen, och så har hon uteblifvit.
— Jag vill gå och söka upp henne.
— Ut på landet! Ut i skogen vid den öppna stranden!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
